Lämna mig inte

14. Do someone have a frying pan?

"Okej" Jag sätter mig försiktigt ner igen och lägger upp foten i hans knä.

Innan jag har hunnit säga åt honom att vara försiktig har han tagit tag i min fot och dragit till. Jag skriker till, högre den här gången; detta var värre en alla de andra stötarna tillsammans.

Jag böjer mig fram och håller om min fot samtidigt som jag grimaserar av smärta. Det känns inte som om han gjorde det bättre, snarare som om han bröt av den.

"Det kommer snart att gå över." Jag höjer blicken och möter Andrews blick igen. Hans blick är svår att tyda; det ser inte ut som om han tycker synd om mig, men det ser inte heller ut som att han njuter av att se mig i smärta. Han ser mer ut som om han funderar på något, men jag kan inte lista ut vad.

Till min lättnad verkar det faktiskt som om han har rätt. Det gjorde väldigt ont i början men smärtan har redan börjat lägga sig.

Jag reser mig försiktigt igen och öppnar munnen för att tacka honom, men sedan stänger jag den igen; jag får inte glömma att han är en kidnappare. Om det inte vore för honom hade inget av det här behövt hända från första början.

Jag tar ett försiktigt steg men inser att det faktiskt inte gör så ont.

"Är det bättre nu?" Frågar han och jag vänder mig om igen.

"Ja, det känns bra nu." Svarar jag tyst och fortsätter att se på honom.

"Jag tänkte att vi kunde klättra upp för stegen där borta." Andrew pekar mot en liten byggnad ovanpå taket längre fram och jag vänder mig framåt för att titta.

En stege går upp längs ena sidan av byggnaden och det är förmodligen den han menar. Vi går bort dit; ganska lugnt den här gången, ingen av oss drar med den andra.

När vi når fram till stegen sätter jag händerna mot de kalla stegpinnarna av järn och kliver sedan upp på det första steget. Det känns lite läskigt att klättra ännu högre upp men han verkade vilja det av någon anledning.

Jag flyttar en hand i taget och sedan en fot; det går ganska sakta men det går uppåt i alla fall.

Väl däruppe häver jag mig över kanten och kryper in till mitten av taket. Andrew kommer snart efter och sätter sig bredvid mig. När jag höjer blicken blir jag alldeles mållös; det är en otroligt vacker utsikt nedanför oss. Bortanför alla hustak höjer sig flera berg i olika höjder och långt där borta kan man se solen gå ned. Husen åt det här hållet är inte heller lika fula som de vi först var vid utan de ser både renare och nyare ut.

"Wow" Jag sliter blicken från utsikten för att se på Andrew och ser att han verkar lika överraskad som jag.

Ingen av oss säger något mer utan vi sitter bara tysta och ser ut över världen framför oss. Jag drar upp knäna under hakan och slår armarna om benen; det börjar bli väldigt kallt och jag har gåshud över mina bara armar.

Efter vad som känns som ungefär en halvtimme harklar jag mig tyst.

"Jag heter Samantha." Min röst bryter tystnaden och trots att jag inte tittar på honom vet jag att han kollar på mig nu.

Han är tyst i flera minuter vilket får mig att tänka att han förmodligen inte bryr sig; varför skulle han?

När jag sliter blicken från den vackra utsikten framför oss och försiktigt studerar honom ser jag att han tittar rakt fram igen. Just som jag förstår att han inte kommer att svara bryter han tystnaden.