The start over

PROLOG

OCTAVIAS POV

Jag står i hallen och kollar mig i spegeln när någon ringer på dörren, jag hade inte väntat något besök. Antar att det var mamma.

Jag öppnar dörren och blir stående i chock, jag vill stänga dörren och skrika åt han att sticka men jag står bara kvar, helt stilla.

Calum. Vad i hela världen gör han här och hur vet han vart jag bor?
Jag börjar backa och han tar tag i dörren stiger in och stänger efter sig.

" what the hell are you doing? Get out this is my home!"

Jag skriker men det kommer fram som en viskning, han bara gick raka vägen in och stängde dörren? Det här är min safe zone han kan inte bara kliva in så?

"Hey listen to me, I'm so sorry for today"

Han är inte ledsen, och även om han var så skulle jag aldrig förlåta honom.

Jag tog ett djupt andetag.

"Oh, yeah. Do you think I'm going to forget this? Why is it so hard to understand that I hate you Calum? I hate you and your friends so much after what you did. You can't just show up at my house, after 6 years of barely speaking, and think I'm gonna be able to forgive you, I can't. You've destroyed me and my family, this is something that can't be undone. You have no idea what you got me into, you have no idea where they sent me or what I've been through."

Jag gick emot honom och puttade han i magen, närmare mot dörren medans tårarna hade börjat rulla ner för mina kinder.

"It started when I was 12, I was twelve and instead of playing with dolls or whatever you do when you're that young, my fo..."

Jag var påväg att berätta allt men ångrade mig precis innan jag hunnit säga för mycket.

"please just leave"

Han kollade upp på mig och ser att jag gråter, han tar ett steg emot mig och försöker torka bort mina tårar. Jag backar fort undan.

"No, don't touch me. I'm fine"

Han tar ner handen igen och nickar.

"Okay, you're right I don't know what you've been through. But I thought I did the right thing. I did it because I cared for you O."

Jag reagerar på att han kallar mig för O, det har ingen gjort sen jag flyttades. Calum var den ända som kallat mig det och jag har inte hört han säga mitt namn på snart 6 år, vilket väckte något inom mig.

"Well, that's something I haven't heard before, right?"

Calum suckar och drar en hand genom sitt bruna nästan svarta hår.

"I don't want it to be like this between us anymore. We've been friends since kindergarten, our families are neighbors and we are supposed to be best friends"

Jag ruskar hastigt på huvudet, han hade så fel. Anledningen till att jag bodde i lägenheten jag bor i just nu är för att jag inte kunde stå ut med att bo bredvid Calum, efter att jag själv fått bestämma vart jag skulle bo, och se honom varje dag.

" but guess what, you're the reason we aren't best friends anymore. And you're the reason I can't live with my family anymore. I was happy with them and they would never have touched me, I knew they loved me. But the 12 year old Calum thought he was smarter then me and that he knew that my parents would hurt me. But guess what, they never did and they never would've. You destroyed my life when you told your parents. My childhood and my family are ruined by you. So you have yourself to thank for how you and I ended up. And now please leave because you have nothing here to do. I still hate you, and I will for a very long time."

Han nickar och tar tag om handtaget och öppnar dörren, han kollar på mig en sista gången innan han tar sina två steg ut i trapphuset.

" You'll have to forgive me someday. And I heard we are celebrating your mom together on Saturday. So I guess I'll see you there."

Han stänger dörren efter sig och jag låser den efter han gått och hör hans steg nerför trappan. Jag hatar honom så otroligt mycket.

Jag förstår inte hur mamma och pappa kan ha förlåtit deras familj efter allt de gjort mot oss. Vi är inte ens en familj längre och det är deras fel allt ihop.

______________