Lämna mig inte

8. Kidnapped

"Det är stängt." Jag försöker dölja rädslan i rösten och resultatet blir att jag istället låter iskall.

"Jaså?" Mannen som går före de andra två har en mörk, raspig röst; inte så där sexigt raspig utan mer läskigt raspig.

Jag vet inte om det är den plötsliga rädslan som paralyserar mig eller om det är chocken som gör mig dum, men i vilket fall så rör jag mig inte utan står blickstilla medan de närmar sig med bestämda steg. Jag vågar inte säga något mer och jag lyckas inte röra på benen så jag står bara kvar med trasan i handen och ser på dem med uppspärrade ögon. Tänker de råna caféet och låta mig gå eller tänker de skada mig?

Alla tre är ganska långa men framförallt stora; de ser ut som riktiga bodybuilders och har passerat gränsen för hur mycket muskler som är snyggt för länge sedan. Han som nyss pratade har snaggat hår och alla tre har tatueringar över hela armarna; en av de som går en bit bakom har även tatueringar runt halsen. Det är svårt att avgöra hur gamla de är men jag skulle gissa på något på 30.

Ett hotfullt flin breder ut sig över läpparna på mannen som verkar vara någon slags ledare över gänget medan de andra två ser väldigt sura ut.

"Gå" Min röst är bestämd och får mig att låta betydligt tuffare än vad jag är.

"Du behöver inte vara så otrevlig." Han vänder sig om mot de andra två som också flinar nu och det får rysningar att sändas genom hela min kropp. Deras blickar är mörka och jag börjar inse allvaret; det här är inget skämt, det kommer att gå illa om jag inte reagerar nu.

De blockerar ingången så den enda vägen ut är om jag springer runt kassan mot bakdörren, men de kommer att se vad jag tänker göra redan innan jag har kommit ut från det här inklämda hörnet. Trots att det känns hopplöst försöker jag i alla fall; det finns inget annat jag kan göra och jag måste verkligen ta mig härifrån nu. Visst, jag är bra på att försvara mig, men mot tre stora män har jag inte en chans; de här tre får till och med killarna på klubben att framstå som små.

Jag hinner inte mer än att komma runt kassan förrän jag känner hur ett hårt grepp om min högra axel drar mig tillbaka. Jag tar tag i mannens arm och vrider till så att jag vet att det gör ordentligt ont, ändå visar han inte mer smärta än att han kniper ihop läpparna en kort stund. Det räcker dock för att jag ska hinna springa ifrån honom igen men plötligt springer jag rakt in i någon annan; ärligt talat kändes det precis som att springa in i en vägg. Jag stapplar några steg bakåt och sätter handen på ett bord för att inte tappa balansen. När jag tittar upp på personen framför mig blir jag förvånad; det är ingen av de tre männen.

Mannen som står framför mig nu har också mycket muskler men är inte alls lika äckligt muskulös som de andra tre. Han har mörkt hår och hans kind- och käkben är tydligt markerade i det dunkla ljuset. Jag vet inte varifrån han kom men plötsligt var han bara framför mig och nu finns det ingen utväg; han blockerar den enda räddningen jag hade. Hans mörka ögon är fokuserade på mig och jag kan inte riktigt tyda vad det är som skymtar till i den intensiva blicken; något säger mig att han är förvånad, men varför skulle han vara det?

En hand greppar tag om min axel och får mig att snurra runt så att jag står öga mot öga med mannen som nästan fick tag på mig innan. Jag ger honom ett hårt slag över käken men greppet om min axel hårdnar bara och får mig att bita ihop tänderna av smärta; det känns som om han kommer att krossa min axel om han trycker lite till.