Lämna mig inte

7. Assaulted

"Jag tänkte mig bara inte dig som en läkare, du är så..." Min röst tonar bort.

"Ung?" Han ser på mig med höjda ögonbryn.

"Ja..." Jag hade tänkt säga snygg men jag antar att det är bättre om jag håller det för mig själv. Läkare kan såklart också vara snygga men de jag har mött har varit män i femtioårsåldern som har skrämt livet ur mig med sina peddo-leenden. Förlåt alla femtioåriga läkare, men det är den erfarenheten jag har. Min paranoia påverkar antagligen en del också.

"Det säger alla, men mitt mål är att ta min läkarexamen innan nästa sommar." Jag ser storögt på honom; hur har jag lyckats träffa en sådan här perfekt kille? Vad är haken?

"Wow...du är bara två år äldre än mig och du är snart läkare medan jag...jobbar på café..." Jag inser plötsligt hur min chans är försvunnen - oavsett om jag ville ha den eller inte - en kille som han vill aldrig ha en tjej som jag, outbildad och impulsiv.

"Det var inte meningen att få dig att må dåligt. Du kommer säkert att komma fram till vad du vill bli också så småningom, allt måste inte gå fort." Han ler övertygande mot mig och lägger sin hand på min som jag har lagt framför mig på bordet.

"Det är lugnt, men hur lyckas du leva ett sådant dubbelliv? Du studerar till läkare och ändå har du fester och beter dig som vilken ungdom som helst." Jag ser fascinerat på honom och hindrar impulsen att dra undan min hand från hans; jag vill inte få honom att tro att jag inte tycker om honom, men jag vill inte heller få honom att tro att det skulle kunna finnas något mellan oss.

"De flesta lever dubbelliv utan att egentligen tänka på det; har inte du något som du brukar göra men som många av dina vänner inte känner till?" Hans fråga får mig att fundersamt bita mig i läppen. Det är sant det han säger; jag har ju boxningen och lever också dubbelliv på sätt och vis. Fast hans dubbelliv känns ännu mer otroligt än vad mitt gör.

"Jo...det kanske jag har..." Svarar jag undvikande. Han får inte veta något om boxningen, inte bara för att jag inte får tala om det offentligt utan också för att jag inte vet hur han skulle reagera; vad skulle han tro om mig om han fick veta att jag brukar delta i något som är i det närmaste kriminellt?

Han ser nyfiket på mig en stund men när han inser att jag inte kommer att berätta något mer rätar han på sig och drar tillbaka handen. Det känns genast mycket kallare utan hans värmande hand över min.

Servitrisen kommer med våra pajbitar och hindrar tystnaden från att bli alltför pinsam. Hon ställer ner tallrikarna framför oss och dröjer återigen kvar med blicken vid Max; ett tag verkar det som om hon tänker säga något men sedan går hon. Max noterar min förvirrade min men rycker bara på axlarna.

Jag tar en tugga av pajen och ger ifrån mig ett njutande ljud när smaken fyller min mun.

"Den här är helt otrolig!" Utbrister jag med uppspärrade ögon. Pajdegen är knäckig och söt och bären tillför en lite syrlig smak. Det här är på riktigt den godaste blåbärspajen jag ätit; jag kanske skulle försöka sno åt mig receptet så att jag kan ta med det till caféet i stan...

"Jag vet, det här är helt klart den godaste blåbärspajen." Max skyfflar in en stor bit av pajen i munnen och sluter ögonen en kort stund medan han tuggar. Jag passar på att studera honom i smyg; han har en liten skäggstubb på hakan och fastän att jag brukar finna det rätt så oattraktivt tycker jag faktiskt att det passar honom väldigt bra. Han har långa mörka ögonfransar och markerade ögonbryn. Han har lite fräknar över näsan som jag inte har sett förut, de syns bara om man ser honom på nära håll.