hate message

18

Tåget saktar in och Felix ställer sig upp från sin plats. Dörrarna öppnas med en pust och perrongen fylls med stressade människor. Han fingrar upp telefonen från byxfickan och öppnar sms-konversationen men Fanny.

Felix Sandman, 15:53
Kliver av tåget nu!

Han slår in adressen hon skickat tidigare i veckan på telefonens GPS-funktion och börjar gå i pilens riktning. Nervös är inte ordet han skulle beskriva sig som just nu, det liknar mer någon slags rädsla. En rädsla för att hoppet han byggt upp inom sig inte kommer vara något mer än en innehållsfattig önskan. Bilden han har av Fanny är att hon är en glad och självsäker (om inte envis) person, och rädslan han bär på säger att det inte är alls så hon är. Hon kanske är dryg, eller rent utsagt elak. Även fast han inte sa ja till att hjälpa henne med skoluppgiften för att bli hennes bästa vän hoppas han på att hon är schysst. För det är definitivt roligare att berätta om hans framgångar för en person han gillar än för någon som är totalt ointressant.

15:54
Okej great, jag kan bli några minuter sen innan jag kan sluta!

Han ler åt smset och fortsätter mot fiket de ska mötas på. Gatorna är fortfarande fuktiga från ovädret dagen innan, men mellan alla hus är solen påväg fram. Det är slutet av maj, och under de få metrarna som husen inte skapar en skugga över honom och solen faktiskt träder fram, känns det som vilken sommardag som helst. Sen försvinner den bakom ett höghus igen och det är precis lika kallt som vanligt.

Efter att ha dubbelkollat med GPS:en att han står framför rätt dörr trycker han upp den och kliver in. Fiket är varken stort eller litet, men verkar mysigt. Det rektangulära rummet är tapetserat med en brun-blommig tapet och dekorerat med vita möbler. Först vet Felix inte riktigt vad han ska göra, för han har absolut ingen aning om hur Fanny ser ut. När ingen verkar försöka fånga hans uppmärksamhet bestämmer han sig för att slå sig ned vid ett av borden, och när Fanny är färdig får hon helt enkelt leta upp honom. För trots allt är det hon som vet hur han ser ut och inte tvärt om.

Minuterna går och Felix börjar kolla sig omkring i caféet. Vid ett bord sitter ett gammalt par och delar på en bit prinsesstårta. De ler när den andra pratar och ser ut som att de varit kära i varandra hela livet. På väggarna hänger stora tavlor på naturbilder och olika slags bakverk, allt från chokladbollar till stora bröllopstårtor. Bakom kassan står en tjej med hår som går över från en nyans av brun i rötterna till en askblond färg i topparna. Hon har ett vitt förkläde knutet runt midjan och en tunn lugg som döljer delar av hennes ansikte. När hon snabbt blickar upp över fiket rinner som en kall våg genom Felix kropp. Han kollar snabbt ned i bordet och gömmer ansiktet med händerna. Reaktionen kommer som en chock för honom och han har ingen aning om vad den kalla känslan i honom ska betyda. Han blickar fundersamt upp och inser att han känner igen henne, men vet fortfarande inte från vad. Han betraktar henne från topp till tå när hon börjar gå och ta beställningar och när hon vrider sig till hans håll ser han att "Fanny" är skrivet på hennes namnlapp. Felix ställer sig hastigt upp. Alla bitar faller på plats. Allt känns så självklart. Osmidigt sicksackar han mellan borden i riktning mot ytterdörren, men han är noga med att hon inte ska lägga märke till honom. För han vet vem hon är, och har en gång känt henne.