Love me

4

Heather Jones
Lördag

Jag står framför helkroppsspegeln i mitt rum och studerade outfiten som jag tänkte ha på festen.
Min kropp pryddes av en svart croptop och ett par svarta shorts med hög midja, till det så bar jag ett par svarta Vans.
Mitt hår hade jag bara kammat och sminket bestod av mascara och ett (typ) hudfärgat läppstift.
Detta var inget jag - i vanliga fall - skulle bära, plaggen hade jag faktiskt aldrig använt.

Jag hade fått de av mamma när jag skulle gå på fest för något år sedan - med mina förra bästa vänner - men då festen blev inställd har jag aldrig kommit på en anledning till att använda de igen.

Min uppmärksamhet drogs till mobilen när ett välkänt pling ljud hördes.
Jag tog upp den silvriga Iphonen och knappade in koden på 4 siffror.

Bästa Jesper 🍪 19:50
Tja, är du klar? (;

Heather♡ 19:51
Ja (;

Nervositeten steg inuti mig och ångern börjar ta över, tänk ifall alla kommer skratta åt mig?
Kasta blickar och ord efter mig som varje gång jag går i korridoren.
Eller slå mig?
Detta kanske inte var någon bra idé i alla fall.
En suck slank ur min halvt öppna mun och jag drar handen igenom mitt välkammade hår.

När jag just tänkte att skicka ett sms till Jesper - som han nu hette - hördes ringklockans höga ljud.

Shit.

Jag tog ett djupt andetag och börjar försiktigt gå ner för den kalla, gamla trätrappan.
Mitt hjärta slog på högvarv och det kändes som att det - i vilken sekund som helst - hade kunnat hoppat ur bröstkorgen.

Jag drog osäkert ner dörrhandtaget och öppnade försiktigt dörren.

Jag kunde - trots mörkret där ute - se den pigga och glada gestalten vid dörrmattan.

"Hej, vad lång tid det-" Han avbröt sig själv och granskade försiktigt min outfit.

Jag började pilla på en lock av mitt hår, vira den runt fingret för att slutligen släppa den igen. Vilket jag gör av ren vana när jag är nervös.

"Wow", sa han och granskade mig ännu en gång till.

Han höjde på ena ögonbrynet och brast upp i ett leende.

"Du är ju jättefin" sa han och tog ett steg mot mig. Sedan - utan förvarning - omfamnar han mig.

Jag känner doften av rakvatten och mint slå emot mig som en vägg och hans andetag lätt puffa mig i nacken.

"Tack" viskar jag och ler svagt.
Ingen har någonsin omfamnat mig sedan mina bästa vänner lämnade mig för tre år sedan.
Eller inte omfamnat mig med glädje eller vilja, vissa har omfamnat mig bara för att slutligen dra åt greppen om min hals - i ett försök att strypa mig.

Plötsligt så riktas hans huvud uppåt mot klockan och med ens så drar han ifrån kramen.

Han drar ena handen genom hans bruna fluffiga hår och en suck slinker ur hans smultronröda mun.

"Vi måste dra nu" viskar han - som att det stod flera personer bakom mig - och han tar tag i min handled och börjar springa mot en svart audio.