Kapitel 33

239 6 3
                                    


Justins POV

När jag kom in igen så frågade varken mamma eller Ryan vad som hade hänt.
Det var så uppenbart.
Mina tårar föll ner för mina kinder.
Det kändes som om jag hade förlorat en del av mig själv.

Ryan nickade åt mig och drog in mig i en kram innan han gick ut till Violet igen.
Jag försökte torka bort tårarna men de fortsatte bara att falla.

"Justin?"
Sa mamma medan hon försökte närma sig mig.
Hon öppnade sina armar för att krama mig men jag backade bara.
"Mamma nej"
Sa jag och sprang upp till mitt rum.

Violet var nu officiellt borta ur mitt liv.

~~~

Violets POV

Jag och Ryan hade precis kommit hem till honom igen.
Helt ärligt ville jag bara härifrån.
Jag ville hem och glömma allt som hänt.
Mitt plan gick i morgon klockan 13:34 och helt ärligt kändes det som en evighet.

Jag skyndade mig in och upp till mitt rum för att förhindra eventuella frågor från Ryan.
Justin hade förlåtit Ryan vilket jag var glad över.
Justin hade ju egentligen förlåtit mig med, däremot så ville han inte ha mig i hans liv längre.

Det gjorde ont att tänka så, för jag ville inget annat än att ha honom i mitt liv.
Men jag är tvungen att acceptera det val han gjort och det ända jag egentligen kan göra är att försöka komma över honom.

Jag visste att Jessica skulle fråga vad som hade hänt.
Jag visste att hon skulle försöka trösta mig med att säga något som du kommer hitta någon bättre och han förtjänar dig inte, men jag vet att de båda sakerna är lögner.

Knack knack knack

Jag suckade och försökte torka bort de mest synliga tårarna som rann längst min kind.
"Kom in"
Sa jag bara och Ryan öppnade dörren strax efter.
"Hej"
Sa han försiktigt.
Jag kunde se att han var orolig över mig, och att de tårar som föll från min kind gjorde lika ont i honom som i mig.
Han är en bra kille, jag kommer faktiskt sakna honom också.

"Hej"
Sa jag försiktigt och kollade upp på honom med mina ögon som var röda av alla tårar.
Han gick fram och satte sig på sängen bredvid mig.
Han torkade bort några tårar med sin tumme och studerade mitt ansikte.
"Jag är ledsen"
Sa han tillslut, jag bara sänkte min blick och nickade.
"Det är kanske nu jag ska säga att du kommer hitta någon bättre, men jag vet att det inte är det du vill höra"
Min blick vandrade upp till hans ögon igen.
"Jag vill att du ska veta att Justin kommer komma tillbaka"
Jag gav honom en konstig blick.
"Är ni gjorda för varandra, som jag tror att ni är, så kommer han att inse det tillslut"
Jag bara skakade på huvudet.

"Ryan det är snällt av dig men han har gjort sitt val nu, han kommer inte tillbaka"
Sa jag och studerade hans ansikte.
Ryan gav mig en blick jag inte kunde läsa av innan han ställde sig upp ur sängen.
"Kom nu, middagen är där nere"
Sa han och gav mig ett varmt leende.
Jag nickade och följde med honom ner.

~~~

Justins POV

Jag var trött på allt detta.
Vad jag än gjorde och hur mycket jag än försökte så slutade det alltid med att jag blev ledsen, och ännu värre, att Violet blev ledsen.
Jag älskar henne verkligen, och helt ärligt trodde jag att hon var den rätta.
Men det mamma sa igår fick mig att inse att allt som händer bara gör mig svagare.
Jag kan inte bli svagare, inte när jag är en person som ses och döms av hela världen.

Jag hade sagt till Violet att jag aldrig skulle lämna henne igen...
Det gjorde nästan ondast i mig att veta att jag inte kunde hålla det löftet jag gav.

"Justin kom ner det är middag"
Sa mamma och jag övervägde ifall jag bara skulle skippa maten och sova men innan jag han tänka något mer på det ropade mamma igen.
"Och tänk inte ens tanken på att inte äta unge herrn, kom ner nu"

Jag suckade men gjorde som hon sa.
Jag gick ner för trappen och torkade bort de sista tårarna.
Mina kinder brände och mina ögon var lite svullna pga mina tårar.
Jag satte mig på min plats och började äta av spaghetti och köttfärssåsen.

Jag var jättehungrig men trotts det kunde jag nästan inte äta.
Jag hade en klump i magen som var så stor att jag inte kunde få plats med något annat.

"Hur är det?"
Frågade mamma för att bryta tystnaden som låg över oss.
Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte röra runt med gaffeln i såsen.
"Justin jag hoppas inte du gjorde ett dumt val bara på grund av det vi pratade om igår"
Sa hon och jag släppte min gaffel och stirrade på henne.
"Vad menar du?"
Sa jag och tittade på henne, jag var nästan lite smått irriterad nu.
"Ingenting"
Sa hon bara och ställde sig upp.
Jag följde henne med blicken och suckade tungt.

~~~

Jag vaknade upp kallsvettig.
Tårar forsade för mina kinder utan att jag egentligen visste varför.

Innan jag hann lugna ner mig kom mamma in springandes.
"Justin hur är det?"
Frågade hon och kollade på mig med stora oroliga ögon.
"Du skrek"
Sa hon igen och jag blev chockad av hennes ord.
Jag har inte skrikigt i sömnen sedan förr förra året då jag blev arresterad.
Det året var det värsta någonsin.
Jag kände mig så svag och meningslös, det var även efter det jag tog ett års paus.

Jag la mitt huvud i mina händer.
"Jag orkar inte mer!"
Sa jag bara och skakade på huvudet innan jag mötte mammas blick igen.
"Justin du.... Du behöver Violet."
Sa hon och jag bara fnös och gav henne en blick.
"Det var ju du som sa att jag skulle gå vidare om det gjorde mig till en svagare person, och det gjorde de!"
Sa jag och kollade på mamma som bara skakade på huvudet.
"Jag vet. Men Justin titta på dig, livet utan Violet gör dig ju ännu svagare"
Sa hon och mitt hjärta stannade när hon sa det.
Hon hade rätt.
Jag behövde henne.

"Det är ändå försent, hennes plan lyfter 13:30 typ"
Sa jag och tittade ner i täcket som var fuktigt av alla tårar.
"Justin klockan är 12:40 du borde hända om du åker nu"
Min mage vred sig av tanken.

Hon kanske hade rätt, men jag vet inte om det är värt det..

Justin Bieber- Fangirl or girlfriendOnde as histórias ganham vida. Descobre agora