Novell: Nästan som i repris

84 4 1
                                    

Klockan var bara en kvart över fem, under den första dagen i September månads andra vecka, men redan hade sensommarsolens strålar slutat värma luften. Över en grönskande stad full av liv hade en fridfull tystnad lagt sig till ro, men ännu var ingen tystlåten. I utkanten av denna stilla stad där rörelsen aldrig upphörde så vilade en ung man, en pojke, rofyllt i en flickas famn.

Trots gårdagens häftiga nederbörd så vilade pojken på marken, liggande i en våt pöl. Efter dagens händelser så fann han ingen ork att resa sig upp, eller att ens bry sig om hur kläderna sakta blev tyngre. Den flicka som nu varsamt lyfte hans överkropp från marken, det var samma flicka som han älskat i så många års tid. Inte långt efter att pojkens kropp slappt lagt sig till rätta på marken hade hon ivrigt skyndat sig fram till honom, bara för att få hålla om den pojke som hon i så många års tid spenderat sitt liv med.

Det var ett fint ögonblick, men endast pojken kunde uppskatta det.

Hur han låg där, underligt förlorande mer och mer ork, och såg upp i flickans fagra ansikte. Hur hon såg tillbaka ned på honom med samma blanka, dunkelt gröna, ögon han så många gånger tidigare förlorat sig i. Hur hon i en klart uttryckande min blottade samma prydliga, gnistrande vita, tänder som hon så många gånger tidigare blottat för honom i vackra leenden och skratt. Hur hennes ansikte täcktes av samma tjocka, friskt rågblonda hår, som han så många gånger tidigare varsamt strukit in bakom hennes öra. Hur det ryckte i hennes putiga, läckert lockande läppar, som han så många gånger tidigare förenat med sina egna.

-:-

Ännu mindes han första gången de träffade varandra, den där svala sensommarkvällen för så många år sedan. Pojken hade gått längs med samma gata som han nu vilade på, fast besluten att komma hem innan det sista solskenet dött ut. På andra sidan gatan hade hon gått åt det motsatta hållet. Flickan som han aldrig tidigare sett, men som han under många år skulle komma att se varenda dag. Hon var på väg till sitt eget hem, i andra änden av staden. I samma ögonblick som pojken sett henne hade plötsligt den stora vikten i att komma hem så snart som möjligt försvunnit. Han hade saktat in– nästan stannat upp helt och hållet – och följt henne med blicken.

Flickan hade strålat. Omgetts av ett underbart sken av ljuv skönhet, oskuldsfull blyghet och en oändligt stor individualitet. Hon var, hon är, fullständigt fantastisk. Själv hade hon inte ens lagt märke till den pojke som stannat upp i sina egna tankebanor för att beundra henne. Själv hade flickan med snabba steg gått över gatan, med blicken i sin mobil och hög musik i sina öron. Bara några tiotal meter ifrån henne hade en smutsigt röd Volvo sladdat ut emellan några dystert gråa hyreshus.

"Flytta på dig!", hade pojken ropat samtidigt som bilen med skrikande däck störtat rakt emot flickan.

Dock hade musiken i hennes öron varit alldeles för högljudd för att hon ens skulle bry sig om att se upp från sin mobil. En iskall klump av rädsla hade sjunkit i pojkens mage, då han insett att hon inte skulle hinna undgå en kollision.

Bara ett fåtal sekunder senare så hade hon legat på marken, medan bilen häftigt tjutande bromsat in inte så långt ifrån där hon slagit i backen. Medan föraren panikartat vinglat ut ur Volvon hade pojken fumlat sig upp på fötter igen, ivrig att kunna hjälpa flickan upp bredvid sig. Dock hade hans försök visat sig vara lönlösa – hon hade varit i chock. Bara legat stelt på marken och stirrat storögt på den röda plåtburk som varit bara ett fåtal sekunder ifrån att beröva hennes liv.

Dämpat hade hon hört en man skrika och gorma. En mörk, sluddrig röst tillhörande en kraftigt berusad man. Sedan hade den plötsligt kontrats av en mycket klarare, ljuvligt djup röst, fylld av rent ursinne och rädsla.

Ängslig humor och ärliga tårarWhere stories live. Discover now