Telefonen som vilade bredvid min höft ringde till. 'Felix' stod det över skärmen med stora bokstäver. Medan några signaler lämnade telefonen funderade jag om jag skulle svara. Han hade aldrig ringt mig innan. Jag svarade. Slängde håret över axeln och sedan placerade telefonen vid örat. "Hallå?", min röst vart stabil jämfört med vad som skulle komma. "Ni-iki, snälla. Lä-lämna mig inte nu. Vi kan låtsats som om jag inte vet vem du är. Snälla lämna mig inte här ensam" Hans röst vart rörig och jag försökte följa den så gott som möjligt.
Mina ögonbryn sjönk närmare i försök om att hitta koncentrationen.
"Jag skulle aldrig lämna dig" yttrade jag mig. "L-lovar du? Hans röst vart lite lugnad. Jag nickade i hopp om att han skulle se mig. Vilket han inte gjorde. "Ja"
"Så jag kan fortfarande vända mig till dig?" Jag log. "Klart du kan."
Efter det ansåg jag att han hade lagt på. Då det inte fanns mycket mer att säga.
"Jag kommer alltid finnas här. Så länge den inte hinner mig ikapp" viskade jag.
DU LÄSER
Tysta skrik // f.s
FanfictionEtt litet felskicket meddelande av Felix sandman, killen med självskadebeteende och självmordstankar, gör att även stjärnorna kan lysa på de allra klaraste dagarna.
