WHY? [SWEDISH]

1

Kapitel 1
~
30 September
~
Emma

När vi kommit fram till skolan kör han fram till samma parkeringsplats som vi brukar parkera på. Den är tom även om det är den enda nära skolan som är det. Ingen vågar ta hans plats. De vet vad som händer. Jag kliver ut ur bilen och ger honom en kyss innan vi tillsammans går mot skolan. Jag älskar hur vi får all uppmärksamhet när han kör in med sin bil och alla stannar upp för att se. Och att alla sedan fortsätter se på oss ända tills vi har klivit in i skolbyggnaden
Han och jag blev tillsammans när jag gick i nian och han i 1:a ring. Han och hans familj flyttade in på andra sidan gatan och så klart så god som min mamma är så gjorde hon en välkomstkorg till dem.

Flashback

Jag ser flyttbilen köra in på deras gröna tomt, som vanligt så kan föraren inte köra. Han kör snett så deras gräsmatta förstörs. Det är ingen som tänker på det.

Nu, nu kommer den riktiga bilen. Det är säkert en sån där tråkig familj med inga barn eller en med tio barn som alla är typ tre.
Bil dörren öppnas och ut kliver en kvinna som bara är några år äldre än min mamma och sen kliver hennes man ut. Inga fler. Jaha. Fortfarande inga i min ålder på den här gatan.

"Emma" ropar min mamma från köket. Jag slänger en sista blick ut mot huset och går ner till henne.
Hon har packat en korg med massa saker. Den är säkert påväg till våra nya grannar.

"Kan du gå över och lämna den här korgen till dem nyinflyttade?" Frågar hon mig när den är klar. Varför kan hon inte bara göra det själv?

"Jag måste jobba" svarade hon mina tankar.

"Visst" svarar jag henne. Jag lyfter ner korgen som just nu står på våran gigantiska köksö och håller den i mina händer istället. Den är ganska tung. Vad har hon lagt där egentligen. Mamma plockar fram datorn och kliver nu in i hennes bubbla. Jag går utan att säga någonting. Hon skulle ju ändå inte märka ett skit. Jag går bort mot deras hus och precis då kommer det en röd Ferrari rullandes. Fönstren är nedvevade och musiken dånar ut genom högtalarna. Inuti bilen sitter det en kille i min ålder. Han stannar utanför huset och kliver ur. Han ställer sig mitt emot mig men så att han fortfarande kan luta sig mot bilen. Han lägger armarna i kors granskar mig. Han gör det definitivt inte diskret.

"Här" säger jag och räcker över korgen till honom. Men han tar inte emot den.

"Bor du på den här gatan eller?" Frågar han och ler ett konstigt leende mot mig.

"Aa, i huset där borta" jag nickar mot mitt hus och fortsätter mer irriterat "Ska du ta korgen nån gång eller?" Kan han inte bara ta korgen så att jag kan få gå hem igen? Fast han ser bra ut. Men jag vill ändå inte vara kvar här länge till.

"Du är snygg" säger han och jag svarar:

"Du är inte så dålig du heller" och ler ett charmigt leende, eller något som jag tror är charmigt i alla fall.

"Jag gillar blonda tjejer" fortsätter han och blinkar med ena ögat för att sedan ta korgen och gå in i huset. Jag står kvar tills jag inser att han har gått och skyndar mig sedan hem igen.

Efter det blev vi jättebra vänner och åkte tillsammans till skolan varje dag. Vi var med varandra hela tiden och tillslut så kysste han mig. Det kändes som om det var något som jag hade väntat på en hel livstid. Så bra kändes det. Vi blev tillsammans och det var ingen chock för många. Bara några sura miner från några av tjejerna från vårt gäng. Jag tror att de ville ha honom. Men det fick de inte. Han var min från och med den stunden och fortfarande så är han det.

~

När vi kliver ut ur bilen kysser jag honom lätt på munnen och tar sedan hans hand när vi går in i skolan. Jag älskar uppmärksamheten vi får när alla stannar upp för att se på vad vi gör när vi går mot skolans dörrar. Alla blickar på oss. Då är jag nöjd.

Efter att vi har gått in går alla andra också in. För att se vad vi gör kanske.

"Sa jag hur snygg du är i den där klänningen?" Säger han och kysser mig i pannan.

"Sa jag hur snygg du är i den där tröjan?" Säger jag och möter hans blick. Han höjer ena ögonbrynet och sen kysser vi varandra. Jag är så lycklig att vi har varandra, ingen annan i hela världen skulle kunna ersätta honom.

Lukas kysser mig en gång till och säger sedan att han måste gå till sin lektion. Jag går och möter mina bästa kompisar Miranda och Alice. Idag fyller Miranda 16 år, men jag är inte så säker på att hon vet om det själv. Man kan aldrig veta.

"Emma" säger hon med sin söta lilla röst och kramar om mig. "Eftersom det är min födelsedag idag" börjar hon och rotar runt lite i sin väska. Hon visste alltså att det är hennes födelsedag idag. Tur. "Jag hade gjort inbjudningar men det verkar som om jag har glömt dom hemma... Iallafall, jag ska ha en födelsedags fest, yeey!" Säger hon och i slutet lyfter hon till och med upp sina händer och viftar konstigt med dem. "Och eftersom du och Alice är mina bästa vänner är ni såklart bjudna" fortsätter hon och ler stort mot mig och Alice.

"Grattis på födelsedagen" säger jag och kramar henne ännu en gång.

"Festen är i kväll, puss. Jag måste gå och berätta för alla, men ni kan väl komma till mitt hus efter skolan så ses vi då, Love you" säger hon och går iväg till några andra för att berätta om festen.

"Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig, snälla kan du hjälpa mig?!" Alice har vänt sig mot mig och frågar i en desperat ton. Jag förstår inte, det är väl inget speciellt. Det är en fest. Det kommer att vara mörkt och ingen kommer ändå se vad hon har på sig. Och alla kommer vara sjukt fulla så ingen kommer ändå bry sig.

"Visst" svarar jag känslokallt. Fast ändå inte bitchigt. Jag vet att de avgudar mig, eller avgudar kanske är fel ord. Men egentligen är de inte speciella. Jag är speciell och det har gjort att människor i vår skola sett på dem också.

Jag kommer inte ens ihåg hur vi blev kompisar. Det var så länge sen och det har liksom alltid varit vi efter det. Det måste nog vart på dagis. Vi gick ju på samma avdelning och så. Men vi blev inte så jättebra vänner förrän Alice fyllde år och hade kalas. Alla barnen från avdelningen och föräldrar var bjudna. Det var då hennes föräldrar började prata med mina och dom blev jättebra vänner. Efter det har vi umgåtts ganska mycket. Och eftersom våra föräldrar blev så nära vänner har det bara blivit självklart att vi också ska vara det men egentligen vet jag inte vad jag tycker om henne.