Jag sitter i soffan framför tvn. Klockan är lite för mycket men jag orkar inte bry mig. Tankarna och känslorna som skaver gör det ändå omöjligt att somna. Så jag sitter här och glor med ett hjärta som värker och ränder efter tårarna på kinderna. Närmare fyra på morgonen knackar det på dörren och jag suckar ljudligt innan jag rör mig ut i hallen.
Utanför dörren står du och jag vet inte ens om jag ska skratta eller gråta. Men mina egna tankar och känslor blir ner prioriterade när jag upptäcker tårarna som rinner längs dina kinder.
Tre ord yttrar du.
"Jag hatar honom"
Orden får mig att dra in dig i min famn. Inte vet jag vad han gjort, inte vet jag vart detta kommer att leda. Men en sak vet jag, du betyder allt för mig och att se dig gråta förstör mig.
"Shhh Felix, jag är här, allt kommer att bli okej" hyschar jag dig med gråt i rösten. För du har varit förbannad innan, du har varit irriterad, men du har aldrig gråtit så mycket att dina ben knappt kan bära dig. Du har aldrig varit förkrossad och det gör ont i mig att se.
Vi sjunker ner mitt på hallgolvet och jag håller dig tätt intill mig. Med läpparna mot ditt lena hår hyschar jag din kraftiga gråt gång på gång och du skakar i min famn.
"T-ta bort smärtan. Jag v-vill inte" snyftar du fram och mitt hjärta brister. Med fuktiga händer, efter dina tårar, kupar jag ömt ditt ansikte och möter din blick. "Felix" viskar jag fram med en sorgsen stämma och betraktar din darrande underläpp och tårfyllda ögon.
"S-snälla bara ta bort smärtan, jag o-orkar inte, vill inte" snyftar du fram ännu en gång och det är som att det slår slint i hjärnan på mig för den enda lösningen jag finner är mina läppar mot dina.
Så jag kysser dig. Jag kysser dig så starkt, så desperat som att det är ett avsked. Som att vi aldrig någonsin kommer att se varandra igen. Och lika desperat kysser du tillbaka.
