Åren gick, men mannen fick inte syn på flickan, och inte pojken heller för den delen.
Mannen saknade den underbara sångerna med den perfekta rösten, men inget hände.
När det hade gått 3 år sen han såg flickan gav han upp, han antog att dom hade flyttat. Mannen gick tillbaka att va uttråkad, tjurig och tom.
Hennes röst hade fyllt upp en del av hans liv men det va nu borta, nergrävt tillsammans med hans lycka.
Han syndes sällan till och gick bara ut runt en gång om månaden.
~5 År efter Flickan försvan~
Mannen gick ut från sitt kontor och gick tyst igenom korridoren mot utgången. När han kom ut njöt han av den friska luften, men han blev snabbt deppig igen och började gå. Han brydde sig inte om vart han va påväg utan bara gick tills han kom fram till kojan, kojan va nu gammal och det såg ut som om att den skulle rasa ihop om bara en fågel skulle sätta sig på den. Vinden hade blivit starkare och det börja lukta regn i luften. Men den långa mannen brydde sig inte.
Han kolla på kojan och vänta på att den skulle rasa ihop. Något blänkte under en planka på marken, den långa mannen böjde sig ner och tog upp föremålet, det var en gammal pepparkaksburk. Han tog den locket och såg gamla teckningar, på teckningarna va en långfigur ritad, på vissa va det bara träd. Ord som: No Eyes och Always Watching var skrivet på vissa av dom, efter en stund förstod mannen att det va han på teckningarna. Det va 7 st, vem hade gjort dom?
Han satt säkert där i timmar och tänkte, kanske hade han suttit där i dagar om inte han skulle bli av bruten av ett ljud som följde med vinden. Han hörde något som han trodde va för länge sedan glömt, en röst.
Ja, det va någon som sjöng, men det var en speciell person som sjöng.
Den långa mannen reste sig snabbt och följde den perfekta rösten. Tills han såg henne, sitta där på en bänk vid ett stup. Hon sjöng, sångerna gav den långa mannen fyra känslor: Lycka, hopp, saknad och.... Sorg.
Dom glada sångerna va inte glada längre.
Flickan hade blivit mycket längre och va nu runt 16-18 årsåldern. Hon rita på något medans hon sjöng.
När hon va klar med teckningen rev hon av den från sitt block och la den bredvid sig och börja rita på något nytt. Men vinden tog med sig teckningen, och som om allt va planerat för länge sen så landa teckningen vid den långa mannens fötter,
På teckningen va det två stora ord: HELP ME.
Det va hon som hade gjort teckningarna. Det ända som va i den långa mannens huvud nu va ett ord: rädsla.
Flickan som gav honom något bortglömt som kallas lycka gav han henne något hemskt som kallas rädsla.
Den långa mannen slet sin blick från teckningen och börja gå, tyst och långsamt. Han satte sig på en sten och bröt ihop, flickan hade lärt honom ennu en sak:
Sorg.
Något mannen alltid hade haft, men han hade aldrig tänkt på det, han va så upptagen i sinna tankar att kunna förstå hur ledsen han va. Om mannen skulle ha haft ögon så skulle dom va fyllda med tårar nu.
~Maskys/TredjePersons Pev~
Den maskerade pojken som nu nästan va en man hade följt efter den långa mannen, i ena handen hållde han i teckningen som flickan hade gjort nyligen . Och nu stog han bakom ett träd och kollade på mannen som satt på en sten framför sig, det fanns bara en sak att göra. Masky gilla inte tanken på att ett "monster" skulle ha känslor för en människa men han ville se den långa mannen glad, att se honom gå ut och sedan komma tillbaka glad. Masky sprang genom skogen och mot kojan den långa mannen va vid nyss, han tog upp dom andra teckningarna och satte upp dom på olika träd. Den sista teckningen som det stog: HELP ME
På satte han på ett träd nära den långa mannen, och hoppades på det bästa.
~Flickan/TredjePerson Pev~
Flickan hade sätt den långa mannen kollat på dom för länge sedan, men hon hade inte sagt något till pojken.
Och även om det hade gått fem år utan att se eller känna av mannens närvaron så mindes hon honom tydligt fortfarande. Och hon saknade faktiskt mannens närvaro.
Hon hade inte varit rädd när hon såg mannen den dagen när dom byggde på kojan, hon hade svara låtsassyrras som inget va där. Även om hon tydligt kunde se det vitansiktet och kostymen.
Något stack henne i armen och hon vakna ur sinna tankar. En liten sten låg bredvid henne. Någon hade kastat den på henne och hon kollade bakom sig, inget va där. Förutom träd, något satt på en av trädens och hon reste sig upp för att kolla va det va, det va en teckning.
Always Watching.
Stog det på den, det Rogen stund för henne att fatta att det va hennes teckning, men när hon gjorde det så tog hon ner teckningen och kollade runt om sig, hon såg en till utav hennes teckningar på ett träd, och en till, och en till. Osv.
Hon följde efter vägen som teckningarna visade och plockade ner dom.
Tillslut kom hon till den sista teckningen som hon Nyligen hade ritat:
HELP ME
hon tog ner den och kolla fram, där satt han.
Hon kollade på honom, han satt med ryggen vänd mot henne. De mörka molnen spräcktes upp och ett litet ljus hittade väggen ner på marken där som va, ett ända ord va i hennes huvud,
"sjung"
~??? Pev~
Flickan satte sig på stenen och lutade sig mot den långs mannens rygg.
Mannen skulle pressis vända sig om för att se vem det va när han hörde flickan sjunga.
Hon sjöng på den första låten den långa mannen hörde från henne.
Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right
Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here
Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right
Little darling, the smiles returning to the faces
Little darling, it seems like years since it's been here
Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Little darling, I feel that ice is slowly melting
Little darling, it seems like years since it's been clear
Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right
Here comes the sun, here comes the sun
It's all right, it's all right
Mannen reste sig upp när flickan hade sjungit klart och dom kollade på varan.
"Jag heter Evelin."
Sa hon, den långa mannens kinder reste sig, han ler mot henne, något som han inte hade gjort på hår.
Han hukade sig i flickans längd.
"Du kan kalla mig SlenderMan"
Sa mannen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
The End
