Make me

Kapitel 2

Han kom sakta närmare min hals.

- K-kommer jag bli en vampyr? frågade jag snabbt.

- Dumma, lilla du, det kommer du inte, svarade han.

Då kände jag hur det stack till i halsen. Det kändes som två nålar som stack in och det gjorde väldigt ont.

- S-sluta... fick jag fram.

Han fortsatte och jag började känna mig svagare, men jag ville inte ge upp. Helt plötsligt kände jag mig starkare än någonsin och lyckades knuffa bort honom.
Jag sprang iväg allt vad jag hade och försökte hitta Herr Midnatt.
Jag öppnade snabbt en dörr, men där stod Vincent igen.

- Du kan inte fly, sa han och log.

Han var där vart jag än sprang.

- Hjälp! skrek jag.

Butlern kom springandes och sa:
- drick det här, snabbt, jag hinner inte förklara.

Jag drack det och föll sakta i sömn.

När jag vaknade låg jag i en säng med nattlinne på. Butlern hade lurat mig.
En man man med brunt hår och kavaj kom in i rummet.

- Var allt en dröm? sa jag till mig själv.

- Nej. Oj förlåt mig, jag är Herr Midnatt, berättade han.

- Du måste hjälpa mig! Det var en vampyr som jagade mig, jag måste här ifrån! sa jag högt.

- Vi vampyrer måste också ha mat. Fast jag är för gammal för att jaga, sa han listigt.

Han gick sakta ut ur rummet medan jag smälte allt.
Skulle han bara låta mig bli Vincents "mat"?

- Victoriaa~?... Får jag komma in? hörde jag Vincent säga.

- Vänta, jag måste byta om, sa jag som en ursäkt.

Jag visste att jag inte kunde fly, så jag hade inget val än att klä på mig och gå ut till honom.

- Du har så vackert rött hår, som blod, sa han och log listigt.

- Snälla, låt mig vara, bad jag.

- Men jag är hungrig Victoria, dessutom är du bara en oviktig människa, sa han utan en gnutta medmänsklighet.

Han kom närmare mig igen och bet mig hårt i halsen.

- H-hur kan du?... sa jag svagt.

- Jag är en vampyr, Victoria. Ta det inte personligt, svarade han utan allvar.

Jag föll ihop på golvet.

- Det kanske räcker för idag, sa han och gick iväg.

Jag sprang iväg så fort jag kunde, även om jag visste att han kunde fånga mig när som helst.
Butlern stoppade mig plötsligt i trappan.

- Varför gör du såhär!? Låt mig gå, snälla, bad jag honom.

- Jag har inget val. Du kommer dö av att du får för lite blod, det vet du va? berättade han.

- Jag har ju inget val! sa jag och började gråta.

Ingen kunde rädda mig.