Den Utsatta

Kapitel 2 - Vargnatt

Vargars ylande hördes i fjärran. Ljudet yrde runt i luften med den kalla nordanvinden, precis som de snöflingor gjorde som börjat lägga sig i ett än så länge knappt märkbart täcke. Hon följde en stig som trampats upp av vilda djur i jakt på föda. Inga spår av människor syntes så långt hon kunde se i det tilltagande snöfallet. Det började mörkna trots att det nyligen varit gryning och hon var tvungen att försöka finna skydd för de djur som jagade sitt byte under dygnets mörkaste timmar. I läderväskan hon bar över axeln fanns det nödvändigaste för att klara sig i vildmarken. Rep att göra fällor av och flinta för att tända en brasa med var bara ett par av föremålen. Hon sökte efter lä för den värsta vinden och snön som lade sig i ett allt tjockare lager över frusna tuvor av gräs och runda stenar som låg spridda över fältet hon korsade på sin väg mot klipporna i öster.

Hon var utanför nu. Utan att förstå mer än att när tiden var inne så skulle hon veta vad som krävdes av henne. Spåren hon lämnade i snön bakom sig snöade över i allt snabbare takt nu och hon skulle inte längre kunna hitta sin väg tillbaka till tryggheten där innanför... Vad var det där "innanför" som hon kopplade samman med trygghet? Det värkte i huvudet när hon försökte tänka på det. Hon hade äntligen nått fram till klipporna som verkat så långt borta när hon började sin vandring i gryningen. Efter en liten stunds sökande fann hon det hon letat efter. Det var en fördjupning in i klipp väggen som bildade en grott lik hålighet med tak till skydd mot vädret. Där gjorde hon upp eld med pinnar och trä bitar hon samlat på sin väg. Det hade funnits mer ved längs klipporna, där det växte lite små träd och buskar. Ett stycke torkat kött och vatten från en liten bäck som strilade ner längst inne i fördjupningen längs en fåra kantad av istappar som skiftade i olika gul orange toner från elden som sprakande och fyllde det lilla utrymmet med ljus och något varmare luft än den i nordanvinden utanför. Hon åt och lade sig sen ned vid det som fans kvar av den sprakande elden. Sömnen tog över till ylandet från vargarna och hon kände medvetandet falna bort från den kalla verkligheten. Hon borde vara trygg här... Ett tag.