He's a bad boy, and he's mine

Kapitel 6

Rachel's pov:

"Hon sa att jag var en attention hoe, och att hon visste några lämpliga kunder för mig." Tårar bildas i Sarah's ögon när hon pratar och jag förstår henne. Jag hänger inte riktigt med på vad som händer, då det säkert ligger massa förlutet i Sarah och Pamela's relation till varandra. Men jag förstår vad Pamela menade med det hon tidigare sa till henne. Så säger man bara inte till någon, det är jävligt lågt. Ashley går fram till henne och drar in henne i en kram igen. Jag stryker henne lugnande på armen och hon hulkar tyst.

"Fyfan. Fyfan." Myttrar Ashley "Den är gången är hon verkligen död." Den här gången låter det inte som att Ashley säger det på skämt, utan nu känns det ganska troligt att hon skulle döda Pamela.

"D-d-de va-ar inte-e allt." Hulkar Sarah fram mellan snyftningarna.

"Va? Vad sa den jäveln mer?" Fräser Ashley. Fort släpper hon kramen och stirrar på Sarah.

"Att" Sarah's blick är vänd ner i backen och tårar rinner ner för hennes rosiga kinder. Runt omkring oss hörs prat och skratt människorna som går förbi. Uppmärksamheten vänder jag åter igen tillbaka mot Sarah där hon står och ser olycklig ut.

"A-att han lämnade mig för henne, f-för att han i-inte gillar när mä-änniskor ki-issar på sig, plu-us att ho-on är bä-ättre i sängen. D-det v-var a-allt h-hon sa."

Chokad kollar nu Ashley på Sarah. Den där meningen förstod jag inte mycket av, dels för att jag inte hörde och dels för att jag inte förstod vem som lämnade henne? Det verkar dock Ashley göra efter ett tag när orden har sjunkit in, då hon börjar svära tyst för sig själv igen. Försiktigt går jag fram till Sarah's ledsna gestalt och ger henne en kram. Höga snyftningar hörs ifrån henne. Det måste ha hänt massor utav saker innan det här hänt som inte jag var med på, inte bara att hon är ledsen över det här.

"Den här gången gick hon för långt." Muttrar Ashley medans hon går runt, runt, runt i en cirkel.

"Du måste ge igen Sarah!" Ett mumlande ljud hörs från Sarah och jag nickar instämmande. Det känns inte riktigt som rätt tillfälle att fråga alla mina frågor som cirkulerar runt i mitt huvud. Vem lämnade Sarah? Vad har hänt mellan Pamela och Sarah, mer än det hon har berättat för mig? Och varför Pamela sa det där om kunder till henne? Jag får fråga Ashley om det sen.

"Men vi gör inte det nu, kom så går vi och äter." Fortsätter Ashley. Försiktigt tar jag tag i Sarah's arm och vi börjar tillsammans gå iväg mot matsalen några 100 meter bort. Under tystnad går vi, Ashley tänker säkert ut någon lämplig hämd till Pamlea, hon verkade ganska hämndlysten förut. Både jag och Sarah är för djupt insjunken i våra egna tankar för att vilja prata. Denna gången är det inte stel tystnad som förut, utan nu är den ganska bekväm. Vilket är märkligt, med tanke på vad Sarah just berättade. Men nu slipper hon i alla fall vara ensam om det.

Matsalen ser ut som en helt vanlig matsal, eller, som jag är van vid att matsalar ser ut. Stor, proppfull med människor, och otroligt högljutt. Bredvid ingången har det bildas en liten kö, för att ta mat. Det ser ut som att det idag blir korv med potatismos, en helt okej skollunch. Bakom ett gäng killar ställer jag mig i kön tillsammans med Sarah och Ashley. Jag tar en bricka, tallrik, bestick och glas, ställer allt på brickan och skjuter den sakta framåt medan kön rör sig framåt. Ganska snart blir det min tur och kökspersonalen slevar upp en rejäl portion potatismos, två korvar får jag också på tallriken. Med blicken vänd ut över folkmassan spejar jag ut efter ett ledigt bord. Det brukade aldrig vara ett problem i L.A, alla var med alla där. Här verkar det vara mycket grupper istället, jag är glad att jag har Ashley och Sarah nu, för annars vet jag inte riktigt vart jag ska sitta. Människorna som sitter runt borden ser inte så välkomnande ut, om man säger så.