Kram, från E

"Kakor hjälper inte sånt här"

Vi sitter länge på rummet. Vi får inte komma ut förens vi berättat, säger dem. Då och då kommer det in någon med mera varm choklad, eller kakor. De förstår iallafall att vi är ledsna och rädda.
-Kakor hjälper inte sånt här. Säger Ella irriterat och kollar ut genom fönstret. Vi kan smita? Säger hon.
-Aldrig. Inte igen, jag pallar inte. Muttrar Clementine.
Ella suckar och kollar ut.
-Det är knappast högt.
Ella kollar bedjande på mig, men jag bara skakar på huvudet. Jag är också trött på det. Ella stönar till och börjar banka på dörren.
-Era jävlar, fattar ni inte att vi är fucking trötta på att vara inlåsta?! Ropar hon och sparkar och bankar. Jag hör hur hon börjar gråta, förtvivlat. Tillslut sjunker hon ner vid väggen och gömmer huvudet i knäna. Jag har aldrig sett Ella gråta sådär.
-Jag är så jävla trött på det här.. Hulkar hon fram.
-Jag med..
-Jag med. Men vi kan inte berätta, det vet vi alla. Säger jag bestämt.
-Tror ni att vi får vara här jättelänge? Frågar Clementine och tar en kaka.
-Ingen aning. Svarar jag. Ingen vet.
Vi sitter länge utan att prata. I olika hörn av rummet. Jag tror inte att någon av oss mår särskilt bra.
-Kan vi inte bara berätta? Suckar jag till slut. Jag orkar inte mer.
-Nej. Säger Ella oroligt. Vi kan inte. Okej? Hon reser sig upp och går fram till mig.
-Fattar du inte hur jävla mycket dem kommer skada mig, om vi berättar, du fattar inte, eller hur?! Ryter hon, med gråt i halsen. Jag skakar lite på huvudet. Ella ser hotfull ut.
-Ella ta det lugnt.. Mumlar Clementine.
-Håll käften. Fräser Ella tillbaka.
Hon kollar tillbaka på mig.
-Det är ditt fel!
-Sluta, det är det inte alls det! Skriker jag tillbaka.
Ella höjer handen och slår mig på kinden. Det svider till, och impulsen att slå tillbaka tar över. Jag puttar in henne i väggen, men hon hinner stoppa det så att det inte gör allt för ont.
-Sluta nu! Ryter Clementine högt, så att det river i hennes röst. Ni beter er som några jävla barnungar! Vet ni det?!
Vi kollar häpet på henne. Jag har inte sett den där sidan av Clementine. Hon ser väldigt arg ut. Eller sjunker ner vid väggen igen och kollar surt på mig.
En polis slänger upp dörren och kollar undrandes på oss.
-Vad händer här? Frågar han.
Ella kollar irriterat på mig och höjer ögonbrynen, för att visa att det är mig han ska fråga.
-Hon slog mig. Muttrar jag. Polisen kollar tillbaka på Ella.
-Vad har hänt egentligen? Försöker han igen.
-Okej, det är så här..
-NEJ! Avbryter Ella. Käften!
Clementine kollar oroligt på henne.
-Tjejer, vi måste få veta. Ni har flera tusen liv i era händer. Hotar han.
Jag kollar oroligt på Ella. Hon kollar hotandes tillbaka. Jag vet vad hon kommer göra om jag berättar.
-Det är E, på landsväg 50 in till Sundsvall. Säger jag snabbt. Jag ser hur Ellas ögon borrar in sig i mig. Polisen nickar och stänger dörren, och låser igen. Ella kollar bara på mig. Jag känner hur hon snart kommer stormandes mot mig och slår ner mig. Men det händer aldrig.
-Du ska få se. Säger hon med hotande ton. Du ska få se.

Vi har varit här i flera timmar tror jag. Klart jag inte har räknat, för det spelar ingen roll. Det känns skönt att ju längre vi sitter här, desto argare blir Ella. Jag är bara så trött på henne. Varje gång någon rör på sig, rycker alla till. E har uppnått precis det han vill, men jag lovar att polisen snart kommer komma inrusandes och säga "Vi har hittat honom". Jag är ändå så säker på att dem aldrig kommer göra det. Jag tar en kaka och kollar ut genom fönstret. Många tankar virvlar omkring. Vissa är väldigt välkomna, andra inte. Tänk så är E påväg till London, för att ta Ludde, mamma och Amelia, eller så är han i mitt hus och plundrar runt. Jag vill knappt veta. Gatlyktorna släcks, för morgonen är på sin väg. Clementine har somnat i en fåtölj, jag vet inte hur det är med Ella, men jag tror att hon också sover nu, eftersom alla är trötta. Jag kan inte sova. Det är en reflex som har skapats i mig, när jag är rädd så går det bara inte, hjärnan bara fortsätter att rabbla upp minnen. Men snart, är det nog över. Hoppas jag.