Flickan som reste på sig

Jag hörde ett argt skrik och en stol som small i elementet. En flicka i våran klass hade fått ett utbrott för att ingen stängde dörren när hon bad om det snällt. Alla i klassen skrek att hon var ett ADHD-barn och att hon hade damp. Medan jag satt där och såg hur nära hon var att kasta sina saker på ena killen som retade henne mest. Jag reste mig upp och ställde mig på min bänk. Jag fick uppmärksamheten och där skrek jag argt på dem alla att sluta. Jag stod där och blev då kallad för ADHD-barn, och det var sant. Flickan som hade fått ett utbrott, gick ut genom dörren med gråten i halsen och vatten i ögonen. Jag hörde ett skrik av henne igen, innan man hörde hennes gråt komma. Hon blev kallad ADHD-barn igen! Och där kunde inte min frustration hållas kvar längre. Jag blev arg och där åkte alla ord ur min mun. Jag blev alldeles hes och sedan sprang jag ut från klassrummet. Jag smällde i dörren och försökte hitta flickan. Jag hörde någon lipandes inne på toaletten och hörde även några bankningar mot väggen. Något krossades och sedan föll något på golvet. Jag skrek och bankade på toalettdörren, men jag fick inget svar. Då kom jag på nödlösningen, min kniv! Jag bar alltid en kniv i fickan där ingen såg, ifall något skulle hända. Jag låste upp dörren med kniven och såg blod rinnandes bredvid mina fötter. Flickan hade krossat spegeln och skärt sig själv över strupen. Det var massor blod och jag hatar blod. Jag vart helt yr och kände att jag snart skulle svimma. Jag la mig ner och fick blod på mina kläder. Jag fylldes av panik och ropade på hjälp. Men jag var så hes att jag inte kunde höras så bra, men en lärare kom förbi med en ny elev på skolan. Läraren hade sagt till den nya eleven att det inte var någon mobbning och att det inte hade hänt någonting hemskt. Men eleven ser själv att det var tvärtom. Hon bara stod där och tittade chockerande på mig och flickan bredvid mig. Det var så hemskt att tänka på att hon hade fått se detta på hennes första rundtur i skolan. Läraren hade ringt ambulansen och den skulle snart komma. Det som var mest underligt, det var att läraren inte gjorde något mer. Hon frågade inte mig något, men istället ställde hon sig upp och pekade på flickan, sedan skrattade hon. Ett sådant ondskefullt skratt som Djävulen. Jag ställde mig upp och sedan slog jag henne i ansiktet. Jag såg henne falla och hon föll rakt in i väggen med ett dunk i bakhuvudet. Hon rörde sig inte, och kanske andades hon inte. Jag försökte väcka liv på henne, men jag insåg precis att med min frustration hade jag slagit för hårt. Hon var död. Den nya eleven stod där tyst och tog tröjärmen över sin mun. Ambulansen kom och de förde in flickan i ambulansen och oss två. Jag kunde inte längre prata. Jag hamnade i en chock och depression i flera månader. Och jag log aldrig längre, jag skrattade aldrig, jag åt knappt och jag pratade inte. Det enda jag gjorde var att spela TV-spel.