Dansa i känslor - F.S

Kapitel åtta

Felix:

Jag kände mig hemsk som satt där. Besviken på mig själv, men jag visste att jag inte skulle kunna gå därifrån. Hur själviskt det än var så var jag tvungen att se för mina egna ögon, se om det hon sa var sant. Jag kunde inte förstå vad Adde skulle vinna på att bli hennes kompis. Han var bara tvungen att ha en baktanke med det hela. Klockan närmade sig sex och Adde var den som först anlände. Jag höll mig gömd längre bort på plattan, nära nog för att hålla utkik men långt bort nog så att de inte skulle känna igen mig. Adde traskade runt en aning, som om han var nervös, men det kunde ju inte stämma. Eller? Plötsligt kom en andra figur springandes. Frida, hennes hår var utsläppt och skymningsljuset kysste det ömt och fick det att lysa upp likt kattguld. Jag var för långt bort för att höra vad de sa, men det syntes att hon ursäktade sig för att ha kommit några minuter sent. Adde stod med ryggen mot mig så jag kunde inte se hans ansiktsuttryck. Men efter ett leende från Frida, höll han ut armen mot henne som en riktig gentleman. Det var som om jag satte något i halsen. Jag visste inte vad jag skulle tänka om hon tog emot den, om hon la sin arm runt hans. Som tur var brast hon ut i skratt puttade hon till honom och jag drog en lättnads suck. De började gå och jag följde efter på avstånd. Jag visste vart Adde bodde, så det var lätt att veta vart jag kunde gå för att se dem utan att väcka uppmärksamhet till mig själv. Det kändes som i en Bondfilm, där jag följde efter från skuggorna. Introt från "Kent Agent" letade in sig i mitt huvud, mitt favoritprogram som barn, och jag log för mig själv. Frida och Adde gick lugnt vidare genom gatorna utan som en blick bakåt, men varför skulle dom? De levde inte i samma värld som jag just då. De nådde villahuset, höll Adde upp dörren för Frida och de gick in. Jag tog mig vidare mot källarfönstren där de snart skulle dyka upp. Vilket läge jag än kikade på, kunde inget ge mig full blick över salen, suckandes satte jag mig därför bland buskarna intill husväggen. För andra gången den eftermiddagen, kände jag mig så låg, som satt och gömde mig i skymningsskuggorna som sakta växte sig större.

Frida:

Hans pappa var så trevlig. Jag kunde knappt förstå att Adde som varit så otrevlig kunde ha blivit uppfostrad av en så glad och välkomnande pappa. Det var en sida av Adde jag fortfarande lärde känna. Han försökte skämta till det genom att vara en riktig gentleman, men jag kunde allt se sanningen som gömde sig bakom leendet. Han visste allt hur man gjorde när han kände för det. Som när man på skämt säger det man egentligen tänker eller vill. För varje danslektion tyckte jag mig lära mig mer om honom. "Så skönt att äntligen få lite av Addes vänner hit!" Hade hans pappa sagt när jag presenterat mig. Tydligen är de enda som annars kommer hit Pelle, Fredde och Felix. På väggarna hängde bilder på Adde som liten, och på han och hans pappa, och jag fnissade lite åt de söta fotona. Han såg så glad ut, inte alls den där tuffa personen han annars försökte vara. Det fanns även bilder på Adde med Felix och resten av killarna. De måste ha känt varandra länge. Jag kom just fram till bebisbilderna när Adde drog mig vidare. Han såg lite sur ut men jag bara log stort åt honom. Det jag inte kunde låta bli att fundera på, var varför det inte fanns en enda bild på hans mamma. Danssalen var stor, eller alltså större än vad jag tänkte den skulle vara. Alla väggar var tänkte med speglar och på ena sidan fanns en stång som följde längs hela väggen. Jag sprang fram mot mitten och hjulade en gång, bara för att jag kände för det. Adde skratta åt min entusiasm innan han slog på musiken för uppvärmningen. Det var inte alls lika stelt att dansa med Adde längre. Ibland gick vissa lyft helt fel, men då skrattade vi bara åt det och prövade igen. Det svåra var när vi skulle lära varandra street eller moderna steg. Hans korta tålamod gjorde saken väldigt svår. Jag gjorde så gott jag kunde när han visade mig och kom med instruktioner, men med den nya stilen gjorde det att det kunde ta lite tid. Lättare var det för honom med modernt, men problemet var att han på något sätt inte tog det riktigt seriöst. Att dansa sådär nära var fortfarande lite awkward ibland, vi båda hade svårt att falla i roll.

Felix:

Jag satt på helspänn när de började träna igenom dansen. Allt hade sett ut att gå bra, vilket fick mig att känna mig så dum som satt här. De skrattade lite stelt ibland när något gick fel, men det syntes att när dansen var klar, så skulle det se fantastiskt ut. Lyften var ibland lite ur balans och jag kunde inte låta bli att tänka att jag skulle ha gjort det bättre. Speciellt när jag skulle lära Frida hennes street-rörelser och tvärtom. Även om han dolde det för Frida kunde jag se att han irriterade sig på dom bitarna. På att byta danssteg, som om street skulle vara något han ägde för sig själv. Tiden gick och efter en och en halv timme satte de sig ner med vattenflaskorna i handen. De pratade lite men passade annars på att andas och låta pulsen lägga sig. Frida försvann bort i ett hörn som var en blind fläck för mig. Förmodligen hade hon sina saker där. Adde som satt kvar skrattade till och började prata om något. Frida kom tillbaka och den förtvivlade blicken i hennes ögon fick det att hugga i bröstet på mig. Hon sa något som fick Adde fort på benen. Frida såg nästan borta ut i blicken när Adde tröstandes försökte komma närmare, med händerna utsträckta och med handflatorna pekandes upp mot henne. Som om han försökte förklara något, eller ursäkta sig. Frida skakade på huvudet och höll upp händerna för att stoppa honom från att komma närmare. Han stannade och hon försvann bort i hörnet. Adde stod tyst och såg på när hon sprang upp för källartrappan med väskan slängd över axeln. Jag hade gjort så mycket mer, tänkte jag när jag reste mig upp och började springa längs en stig bakom husen, eftersom jag var tvungen att komma före henne för att "slumpmässigt" möta henne på gatan. Jag hade gjort så mycket mer.

När jag var långt borta nog vände jag om och gick mot Addes hus igen. När jag skymtade Frida som stressade nerför gatan låtsades jag se lite förvånad ut. Inte för att hon märkte något i alla fall med blicken ner på den svarta asfalten. Jag sprang fram och la handen på hennes axel. Hon hoppade förskräckt till och backade undan. "Åh, Felix", sa hon med viss lättnad i rösten. Hon måste varit djupt försjunken i tankar för att ha missat mig komma mot henne. "Hej", sa jag och log varmt. Jag var tvungen att få veta vad som hänt. Få veta hur jag kunde göra henne glad igen. Hon gnagde på sin underläpp och blicken var frånvarande. Hon ifrågasatte inte när jag började gå uppför gatan med henne, allt hon frågade var; "Vad gör du här?". Jag försökte febrilt komma på en bra anledning men det slutade med att pausen blev för lång för att svara något alls. "Vad har hänt Frida", frågade jag istället med ömhet i rösten. Jag kände bara för att ta henne i famnen. När hon inte svarade, stannade jag henne genom att lägga händerna på hennes axlar. Just då, såg det ut som att allt hon ville var att falla i mina armar. Och kanske hade hon gjort det, om inte jag sagt; "Vad gjorde Adde mot dig?". Hon sträckte på sig och slet sig fri mot mitt grepp. "Inget. Jag måste gå". Jag tog några långa steg för att hinna ikapp henne igen. "Sa han något? Du kan prata med mig Frida", när hon inte svarade gjorde det mig bara oroligare. Det måste vara allvarligare än jag trott. "Jag såg hur du försökte hålla honom på avstånd, vad har han gjort med dig?" frågade jag nästan lite desperat. "Inget", snäste hon åt mig. "Han försökte bara-", hon stannade. "Hur vet du vad jag gjorde med Adde?", frågade hon mig och en ilsken min började lägga sig på plats i hennes vackra ansikte. Jag försökte säga något men stod bara och gapade som en fisk. Det verkade vara svar för henne nog. "Jag kan inte fatta att du spionerade på oss! Hur gammal är du, fem?", hon hade börjat gå igen och jag följde efter. "Frida förlå-", men längre hann jag inte, "Jag orkar inte med dig just nu. Bara lämna mig ifred". Jag stannade men greppade tag i hennes handled. "Snälla", viskade hon och den starka fasaden hon förtvivlat försökte hålla upp började sakta rasa samman. Vi stod så, och bara andades och jag kunde se hur hon sakta slappnade av i min beröring. Men kanske var det bara jag, för hon rycket bort handen och fortsatte gå uppför gatan, när jag lossat greppet om hennes handled. Jag stod kvar, i vad som kändes som tusen bitar och såg henne försvinna runt hörnet.

-----------------------------------------------------------

Här har ni kapitlet och jag hoppas ni tycker om det! Så vem hoppas ni på här, Felix eller Adde? Jag och Lilian älskar att höra era tankar, och kom ihåg att varje vote och kommentar ger oss energi att fortsätta skriva och uppdatera snabbare :)

Många kramar //Maiara