Kapitel två

48 2 1
                                    

Felix:
Tjejen från förra veckan var fortfarande fast i mina tankar. Jag kunde bara inte släppa henne, och jag förstod inte varför? Det finns hur många plutt-balett tjejer som helst på Base, men det är just hon, som fått mig att blivit någon jäkla fjant kille. irriterat sparkade jag med foten i gruset så det for åt all håll. Jag tog av mig kepsen, drog handen genom håret för att fixa till det, och satte sedan på mig den igen. Skuldkänslorna från igår låg som en klump i magen. Varför kunde jag inte bara sagt att dansen var bra? För det var ju faktiskt så jag tyckte. Jag skyndade på mina steg för att snabbare komma fram till Base, jag höll på att bli sen. Första danslektionen hade vi med Victoria, och hon blev inte glad om man kom sent, som jag märkt utav egna erfarenheter. Jag har kommit sent till hennes lektion en gång innan och det slutade inte bra. Jag fick en stor utskällning mitt framför allihopa vilket inte var kul. Jag kunde fortfarande se framför mig hur hennes ögon lös av ilska och hur munnen spottade ut en massa ord. Allt det för att man kom sent? Kändes ju lite onödigt, men vi alla är ju olika.

Frida:
Att dansa ensam på morgonen hade blivit som min nya grej. Jag älskade det! Att få uttrycka sig med sina egna känslor, improvisera och göra precis det man kände för, det var verkligen så skönt. Sedan är det ju ett stort plus att man får en sån stor yta för sig själv. Jag gick snabbt in i danslokalen och kopplade in telefonen till högtalaren för att få fram musiken. Varje morgon började precis likadant:
Jag vaknade klockan sex, gjorde mig i ordning snabbt som tusan för att hinna med bussen som gick vid sju, jag kom fram ungefär tjugo i åtta, sedan hade jag danssalen för mig själv tills klockan blev tio då första lektionen började. Fast jag brukade oftast ta mig därifrån runt halv tio då jag inte ville stöta på någon Street-dansare. Han jag stötte på förra veckan, Felix som jag fått reda på att han hette, var ju så dryg, och jag känner inte för att stöta på någon som honom igen. Usch, vadå att modern dans var fjantigt? Det är ju mycket coolare än streetdans. Jag kände hur mina danssteg blev hårdare och nästan lite aggressiva. Mitt ansiktsuttryck blev stelare och takten gick snabbare. Dansa i känslor, det stämde verkligen.

Felix:
Klockan var halv tio, och jag var väldigt förvånad över mig själv då jag trodde jag skulle bli sen, men jag hann med snabb-bussen och kom därför fram mycket tidigare. Varje morgon när jag släpade mig upp för trapporna för att komma fram till danslokalen så hade jag alltid hopp om att stöta på tjejen. Jag ville be om ursäkt, berätta för henne att jag inte alls tyckte att hennes dans var fjantig. Utan tvärtom, sjukt snygg. Men jag hade aldrig träffat på henne efter den händelsen, men någon gång måste det ju hända.

Dansa i känslor - F.SDär berättelser lever. Upptäck nu