New Isn't Always Good

Friends are like stars❤️

Vi stannade vid ett stort hus. "City Club" stod det på en neonskylt.
-Välkommen till stadslivet! sa den rödhåriga tjejen.
Vi gick in och satte oss vid ett bord.
-Per! Dår-Kusinerna är här! De har med sig en ny en! sa någon som jobbade i baren med en dialekt från Göteborg.
-Dår-Kusinerna? sa jag och kollade på de.
-Hon är stadens bråkmakare och jag blir inblandad i det för vi är släkt, sa den blonda killen.
-Vilka är ni egentligen? sa jag.
-Jag är Roberto, kallas Blondis! sa han och sträckte fram handen.
-Blondis? sa jag och skakade den.
-Zelda! sa hon.
-Berätta om staden för mig, sa jag och satte mig bekvämare.
-Stor, mycket trafik, Dår-Kusiner, det är väll allt som den är känd för! sa en ljusblond kille.
Han gick till vårat bord och satte sig bredvid mig. Eller bredvid min väska rättare sagt.
-Jag ser att du känner Ormen och Blondis! sa han. Jack!
-Lily, eller du kanske redan vet? sa jag.
-Ja, det gör jag. Vad gör du med de här idioterna? sa han.
-Snarare vad gör de med den här idioten? sa jag och pekade på mig.
-Om du vill se stan borde du följa med mig, sa han.
-Jag har sett ganska mycket av stan redan, på åkturen hit, sa jag.
-Jag måste dra, ses senare Gullet! sa han, gav mig en lapp och gick.
-Varför fick jag hans nummer? sa jag när han hade gått.
-Är det en ny tjej i klassen, är det hans nya tjej! Så är det, inget har klarat sig ifrån honom, inte äns Lesslie! sa hon.
-Och det är? sa jag.
-Klassens nörd, sa hon.
-Hon är inte en nörd för hon har glasögon! sa Blondis till Zelda.
-Nej, men för att hon älskar att plugga, väljer skolan före fester, har A i alla ämnen och jobbar på rasterna! sa Zelda.
-Så mer klassens plugghäst? sa jag.
-Ja, sa de i kör.
-Du ska akta dig för Jack, du är inte nya tjejen föralltid! Kommer det en ny tjej efter dig, är det slut! Han kommer inte tillbaks och ber inte om ursäkt. En player, sa Zelda.
Jag kollade klockan, 16.37 pappa blir galen om jag är sen till middagen.
-Kan jag få skjuts hem? sa jag.
-Visst! Nu? sa Zelda.
-Ja, nu! sa jag.

När jag kom hem så sa jag inte ett ord till varken pappa eller Mia. Direkt efter maten gick jag till mitt rum och satte mig på sängen.
Det knackade på dörren.
-Får jag komma in? sa Mia.
Jag svarade inte.
-Jag kommer in nu, sa hon.
Hon satte sig på sängen bredvid mig och la en arm om min axel.
-Den här var i brevlådan, sa hon och höll upp ett paket.
Jag öppnade det och såg boken "Häxdoktorn och den sista zombien".
-Det var den mamma brukade läsa för mig, sa jag för mig själv.
Jag öppnade den och i den stod det en liten text från mamma. "Min fina, fina dotter. Hoppas du har det bra i storstaden och att pappa inte är allt för orättvis. Du kanske inte har några kompisar än men det får du så småning om. Det kommer alltid finnas motgångar i livet, men för det kan man inte ge upp. Det kommer alltid finnas någon som hatar dig och någon som du hatar, men vitsen är att du kommer ihåg alla människor du älskar och som älskar dig! Om någon gör nåt fel glöm inte alla saker personen gjorde rätt. Jag vet att det är jobbigt med nya saker men efter ett tag är de inte nya. Du kommer inte vara nya tjejen i klassen föralltid, och staden kommer inte vara ny för dig föralltid. Du kommer vänja dig vid allt. Friends are like stars. You don't always see them, but you know they're always there. Massa kärlek mamma❤️"

-Du har en fin mamma, och jag vet att jag aldrig kommer bli som henne, men jag vill i alla fall att vi är kompisar! sa Mia.
-Mm, sa jag och stängde ihop boken.