Love trophies

Kapitel 33

12 Juni 1998

Efter att Harry och Freja haft sin livs frukost (om man inte räknar frukosten efter första gången de spenderat en natt ihop) så hjälptes de åt att städa undan disken. Freja var inte säker på att hon litade på Harrys kunskap inom städning med tanke på att han inte var så bra på att laga mat kanske han inte skulle passa som hushållerska.

Freja hade gått med på att besöka Agnes, innerst inne visste hon att sanningen var det viktigaste och om inte den kom ut - hur skulle de någonsin kunna vara en familj?

Freja och Harry visste att de skulle vara borta ett par dagar så de hade valt att lämna barnen hos Harrys föräldrar som bara bodde 20 minuter bort. Nu var Freja och Harry på väg till psyket, det var en jobbig stämning i bilen. Fastän att de båda hade samma åsikt kring situationen just nu så var det svårt att släppa att bara för några timmar sedan var det på helt olika spår. 

Freja lutade sig mot fönstret och kollade ut när de körde förbi ankdammen som påminde henne om att psyket låg bakom hörnet. 

Harry satte sin hand på Frejas lår innan han svängde in på parkeringen. 

"Jag är glad att du gick med på detta, jag hoppas att allt kommer lösa sig nu. Eller i alla fall inom kort." Sa Harry.

Freja svarade honom inte, hon var inte på humör att prata just nu. Det kanske inte var så konstigt med tanke på att hon skulle få se sin bästa vän på ett psyke, och som om det inte vore nog så visste Freja att Agnes var lyckligare där än hon hade varit om hon var ute med sin dotter. Det kändes hemskt för Freja hur en person kunde fungera på det sättet. Att man är så olycklig med sin egna dotter att man väljer att stanna kvar på ett psyke.

Harry parkerade bilen utanför ingången. Just när Freja skulle ta av sig sitt bälte kollade Harry på henne och sa:

"Jag förstår att detta måste vara jobbigt för dig. Men det kommer att vara värt det, tro mig. Vi kommer att få hela sanningen och vi kommer att få tillbaka vår dotter som också kommer att få veta hela sanningen."

Freja svarade inte denna gången heller, istället stirrade hon med vidöppna ögon mot ingången på psyket. Hon satte även sina händer över sin mun. 

"Freja? Va-" Harry kollade åt samma håll som Freja och avslutade sin mening på grund av hur chockerad han var. 

Harry öppnade sin bildörr och sprang ut, när Freja reagerat på vad Harry nya gjort gjorde hon desamma. 

"Vad gör du här?" Sa Harry.

Han lät inte glad, men inte heller sur. Han var i chock. Freja ställde sig bredvid honom och kollade på Agnes som stod framför dem, hon höll en rosa resväska i handen. Hennes röda hår var uppsatt i en boll på toppen av hennes huvud och hon var ikväll ett par mörkblå bootcut jeans och en vit långärmad tröja.

Agnes svarade inte Harry, det var då han på riktigt blev sur. Han släppte för en sekund chocken han var i och övergick till att vara sur. 

"Hallå?! Va gör du utanför mentalsjukhuset som du borde sitta inlåst på?!" Skrev Harry.

"Lugn Harry, du behöver inte vara så högljud." Sa Freja.

Agnes öppnade sin mun liksom hon skulle säga något men stängde den långsamt igen liksom man gör när man glömt bort vad man ska säga.

"Agnes, ska du ut härifrån? Och du hade inte tänkt att berätta?" Frågade Freja med en röst betydligt mycket lugnare än Harrys.  

Agnes sukade innan hon svarade, det var nästan som om hon var irriterad över att ha blivit påkommen med att smita ifrån en franska lektion som tonåring. 

"Jag blev utskriven. Tydligen så får man inte vara kvar om man anses vara psykiskt stabil." Sa Agnes.

Hon började gå och rullade väskan bakom sig. Harry tog tag i Agnes arm och drog henne tillbaka. 

"Din dotter är i Skurup, hon är på jakt efter sin biologiska pappa." Sa Harry.

Agnes kollade på honom förskräckt, innan hon kollade ner på sin arm och tog tag i Harrys hand för att få honom att inte röra henne. 

"Ursäkta? Har ni låtit henne göra det? Om hon får kontakt med honom kommer det att sluta riktigt dåligt." Sa Agnes. 

Freja gick fram till sin barndoms bästis och tog hennes händer.

"Agnes, du måste hjälpa oss. Vi behöver sanningen, och inte bara vi. Utan det gör även din dotter, vår dotter. Hon rymde hemifrån i går natt efter att jag inte velat berätta för henne om vem hennes pappa är." Sa Freja. 

Det fanns nog inte en människa på denna jord som var kapabel att övertala Agnes till något utom Freja. Oavsett hur många år det hade gått mellan tiden då de pratade skulle de alltid älska varandra.

"Okej." Sa Agnes.

"Okej? Okej du följer med?" Undrade Harry.

"Ja, det är klart jag gör. Helt hjärtlös är jag inte ska du veta." Sa Agnes.

Freja välte nästan omkull Agnes när hon skulle ge henne en kram.

"Kom så sätter vi oss i bilen. Vi måste åka på en gång." Sa Freja.

Alla tre vuxna satt sig i bilen, Freja och Harry där fram och Agnes i baksätet. Detta skulle bli ett av deras längsta bilresor tillsammans. De skulle inte vara framme förens sent på kvällen och då lär de alla vara riktigt trötta. På vägen till Skurup förklarade Agnes allt, hon berättade sanningen för Freja och Harry. Det var fälldes mycket tårar denna bilresan, men även några få skratt. Frejas ilska mot Agnes övergick till medlidande. Allt började äntligen falla samman och det visade sig att Agnes inte var någon hemsk svikare, utan bara en tjej som var otroligt förälskad och ville inte att hennes ex skulle bli sårad och tvingas ta det svåraste beslutet i hans liv.