Vildmarksvän

Sommarlov

Svea tittade sorgset upp mot den ljusblå himlen. Det var början på juni och sommarlovet hade just startat. Himlen var som vanligt lite molnig och gräset en aning fuktigt. Hon låg där ensam på ängen och bara tänkte. Tänkte på att hon var fast i Valsjöbyn utan vänner eller släktingar. Hennes enda sällskap var himlen, gräset, skogen och bergen. Och så förstås knotten och myggen, de skulle troget surra i hennes öron och kalasa på hennes blod hela sommaren.

Hennes föräldrar skulle åka in till Strömsund varje morgon och jobba nästan hela sommarlovet. Det fanns inga som helst planer på resor utomlands och Svea var fast här i lilla Valsjöbyn...
Inte för att det var nåt fel på Valsjöbyn, det var i själva verket en trevlig liten by med trevliga människor. Hon kände nästan alla och byn låg nära två stora vackra sjöar varav en låg på den norska sidan av gränsen. Längre bort från byn, på den norska sidan, låg även några stora nationalparker. Blåfjella hette nog en. Åh, Svea hade gärna besökt Blåfjella nån gång! Hennes granne, den gamla gumman Inga hade tydligen vandrat i de fjällen när hon var yngre och berättade att det var underbart vackert där!

Svea suckade. Hon kunde drömma hur mycket hon ville, men hon var fortfarande fast här. Tanken gjorde henne sorgsen. Hon började känna sig lite rastlös och bestämde sig för att gå hem istället.

När hon steg in i vardagsrummet ryckte hon till när hon fick syn på Inga som värmde vatten vid köksbänken. Det var inte ovanligt för Inga att hälsa på, hon kom och gick lite som hon ville, men Svea kunde ha svurit på att huset var tomt.

"Hej Inga" sa Svea och satte sig i soffan. Inga svarade inte och fortsatte bara värma vattnet. Svea log. "Hej Inga!" sa hon lite högre så att Inga hoppade till. "Oj oj oj, gå inte och skräm gamla damer så där, jag fick ju nästan en hjärtattack!" utbrast hon och höll sig för bröstkorgen.

"Åh, förlåt! Det var inte meningen att skrämmas" sa Svea ursäktande. "Jag blev också förvånad när jag såg att du stod här i köket! Om du letar efter mamma och pappa är de inte hemma just nu, de jobbar". Inga skrattade lite och stängde av vattenkokaren. "Nähä då kära du! Jag blev faktiskt ombed att hålla ett öga på dig när dina föräldrar jobbar. Det blir inget bus när gamla Inga håller koll!" sa hon och trummade muntert med fingrarna. "Kan du förresten hämta lite mynta gumman? Jag ska göra te åt oss".

Svea nickade och tog på sig kängorna igen för att gå ut. Himlen var nu gråare och molnen tätare. Hon tog lite av pepparmyntan som växte på husets baksida och skyndade sig in igen.

Svea satt i soffan och tittade på medan Inga smulade ner myntabladen i muggarna och försiktigt hällde på det varma vattnet. Hon tog en sked honung till vardera mugg och rörde försiktigt om. Svea tog emot den rykande muggen och kände värmen från den långsamt spridas i hennes fingrar. Den söta doften var betryggande och hela hennes kropp slappnade av.

"Ush, vad det grånar därute! Snart börjar det väl regna igen" sa Inga och gjorde en liten grimas. "Mmm" svarade Svea och läppjade lite på teet. "Vi kan väl sätta på nåt roligt på teven istället! Vad är det ni trettonåringar kollar på nuförtiden, va?" Svea kunde inte låta bli att skratta lite. "Jag är inte tretton, jag är femton och jag brukar kolla på typ... jag vet inte, tonårsserier?". Inga fnös. "Tonårsserier! Vilka dumheter, det är dags att din generation kollar på nåt nyttigt istället!" utbrast hon bestämt och satte på Antikrundan.

Svea satt där ett tag smuttandes på myntateet och lyssnade på regnet som smattrade mot fönsterrutan.

Den kommande veckan var inte särskilt händelserik. Sveas föräldrar kom hem sent på kvällarna och hann bara snabbt säga godnatt till Svea innan de behövde gå och lägga sig. När hon vaknade hade de redan gett sig av.
På morgnarna gick Svea ut och matade hönsen och plockade ägg. Hon gjorde frukost åt sig och Inga som kom över från sitt hus några meter bort. Sedan spenderade hon resten av dagen tankspritt strövande genom byn eller i skogen.

Ibland stannade hon till vid sjön och doppade prövande ner sin fot i det kalla vattnet för att sedan snabbt dra upp den igen. Sjön var ännu inte varm nog att bada i. I byn fanns det nästan inga barn och de som fanns var alla ganska små. Ibland hälsade några grannar när hon gick förbi, men oftast höll hon sig till skogen. Där var det såklart vackert och så, men det blev lite tröttsamt dag efter dag.

Svea kom ofta på sig själv med att längtansfullt titta ut mot bergen och skogarna långt borta, de som hon inte kunde utforska. Hon drömde om äventyr och upptäcktsfärder som inte skulle hända.

När hon blev uttråkad gick hon oftast tillbaka till huset och antingen försökte läsa en bok eller bara satte sig med sin mobil. Hennes föräldrar brukade bli arga när hon satt inne med mobilen när det var fint väder ute, men vad kunde de göra? De var ju ändå bara borta i Strömsund och slösade bort sommarlovet.
Om kvällarna kom Inga igen och gjorde lite te åt de för att sedan sätta på teven. Där somnade hon snabbt och låg sedan och snarkade högljutt.

Svea började känna sig mer och mer rastlös och uttråkad. Skulle det här verkligen vara hela hennes sommarlov? Hon hoppades inte det.

Hej, författaren här! Hoppas du gillade första kapitlet på min bok och fortsätt gärna läsa om du känner för det! ;)