I'll never leave you ~ o.r

Kapitel 4

(Låt tips: High Hopes ~ The Vamps)

Ett långt stön lämnade mina läppar när jag stoppade in gaffeln med pasta i munnen. De andra kollade frågandes på mig.

"Vad? Jag var hungrig." Sa jag och lassade in mer mat. Oscar skrattade till och skakade på huvudet. Han ska inte säga något. Är det rätt mat på tallriken så reagerar han på samma sätt.

Jag kände hur ett par ögon brände hål i mitt huvud men jag bestämde mig för att ignorera det. Den ledsna blicken som Omar gav mig innan fick mig nästan att låta mina känslor få det bästa av mig. Om jag kollade på honom nu skulle allt vara kört. Jag insåg att vad jag än gjorde så skulle någon bli sårad, det var bara en fråga om vem; Omar eller Oscar.

Med tankarna flygandes runt i huvudet lät jag min blick fastna på min tallrik. En suck hördes från min vänstra sida men jag stängde ute ljudet.

"Sophia? Hallå?" En hand fördes fram och tillbaka framför mitt ansikte och jag hoppade till. Jag tittade upp på Ogges flinande ansikte. "Ska du med eller?" Jag gav honom en förvirrad blick. Han suckade. "Till laserdome efter skolan." Mitt ansikte lös upp och jag nickade, överlycklig.

"Det är klart. Har inte kört det på evigheter." Sen stoppade jag in mer mat i munnen och killarna insåg att de inte skulle få mig att prata så mycket den här lunchen så det började prata med varandra i stället.

Lunchen gick förbi snabbt då den bara var 30 minuter lång. Jag hade bara matte och engelska kvar och båda de lektionerna var över inom några minuter kändes det som. Killarna väntade på mig utanför klassrummet och lät mig ta min tid när jag hämtade mina saker vid mitt skåp. Sen vart vi påväg mot mopederna igen. Jag visste att Omar ville att jag skulle åka med honom igen men det planerade inte jag. Linnea ska med och köra laserdome så hon kommer nog sitta bakom Oscar. Jag får se till att sitta bakom antingen Ogge eller Felix.

Jag hade hamnat efter då jag tänkte för mycket. Igen. Steg kom närmare och snart hade någon lyft upp mig i deras armar. Jag tittade förvånat upp och möttes av de mörka ögonen tillhörandes Omar.

"Vad håller du på med?" Frågade jag och försökte ta mig ner. Han tog bara ett hårdare tag om mig.

"Du tog för lång tid på dig. Alla andra är redan vid mopparna." Han flinade åt mig. Jag bara himlade med ögonen.

"Jag kan gå själv annars. Du kunde bara ha sagt att jag skulle skynda på lite."

"Men det här är så mycket roligare."

"Kom igen nu Omar. Jag är för tung ändå. Dina armar kommer falla av." Jag försökte ännu en gång ta mig ner men slutade då Omar stelnade till. Han kollade mig djupt in i ögonen och jag drunknade nästan i hans.

"Du är inte för tung Soph. Hör du det. Du är helt perfekt, okej. Se inte ner på dig själv." Jag var tvungen att se bort eller så skulle jag inte kunna hindra mig själv från att pressa mina läppar mot hans. De var ju så nära. Såg så mjuka och kyssbara ut. Nej! Fan också! Jag gav mig själv en mental facepalm. För det första så har jag bara känt killen i en dag. För det andra så är han Oscars kompis. För det tredje så bor han egentligen i Göteborg och jag kan inte hantera distansför hållanden så bra. Det är tack vare Oscar som vi har hållit kontakten genom allt det här.

Vi sa inte mycket efter det. Han släppte mig inte heller. Inte förens vi kom fram till de andra. Han gav mig hjälmen jag hade använt i morse. Jag lyckades knäppa den innan han hade chansen att försöka hjälpa till. Han log stolt mot mig innan han satte sig ner på mopeden och gjorde plats för mig. Jag tvekade och han gav mig ett förvirrat leende.