Är du vacker när du gråter, eller är världen verkligen grov?

Är du vacker när du gråter, eller är det verkligen en grov värld?

Melanie
-15 år
-Socialångest

Idrott och Hälsa, ett ämne jag nyligen lagt längst upp i favoritlistan. Men den trippar ner hela tiden fast stegeln försöker hålla den så hårt. "Hela tiden blir det så när jag anländer hit, eller jag menade den där platsen." säger Melanie samtidigt som hon förlägger meningar på varandra. Stegeln som är gjord utav tomrum. Jag vågar inte vara din motståndare fast du fortsätter vara mina bromsklossar med att förfalska det med ordet "Stöd".

Försök inte säga att du behöver mig när jag går, du som är färgen av mina tårar. Du som kör TV-spel med mina sköra känslor. Just du som försöker skildra att hopp för en individ som jag inte existerar. Du som hade en elak intent med att trycka på klavertrampet, hade du ens lusten att täcka det med ett "Jag skoja.". Du läste första stycket av mina anteckningar och i tanken sa "Men allt är ju gjort av tomrum, korkskalle.", ett väldigt elakt misstag som jag aldrig kommer avstå ifrån. För att tiden inte läker alla sår så bör ett plåster läka yttre sår och en bok de inre sår, jag tog det andra spåret. Melanies papper blir genomblöt samtidigt som hon veker ut det sista stycket. Pappret var lika blöt och blå som Bree's Balmain blåfärgade tröja.

Vänta! Okej, så kan du vara lite mer konkret med det du försöker säga. Psykologen med Bree på nambrickan försöker acceptera det osäkra läget med den förstörda personen.

Du bara doppar dig i problemet, jag vet att du kommer gå ut inom en minut. Alla gillar dig, både flickor och pojkar. När ska du inse att vi inte är dina små beundrare. Du kan ge upp att sluta dina tecknade ögon med de flygkapabla fransarna. Jag ser genom ditt pokerface, varför behöver du gömma dig genom en lön? Du kanske har ett vild hjärta, men gå gärna och krossa den någonstans. För att du har redan krossat min tolerans. Jag orkar inte med dina sociala träningar. Jag ser dig flina medans du kastar bollen över målet och får det du vill. Tror du affirmationer hjälper mig, du devalver mig som mark valutan i 1940. Du behöver inte ge mig piller och drycker, jag läker mig själv. Ett förlåt eller lycka till skulle inte räcka efter fyspasset, däremot skulle kedjorna som är låsta till marken kunna dras sönder. En mycket bättre idé, tycker du inte?

Bree formar en pistol med handen och pekar den under sin hake. Hon tänker: "Varför tog jag bara inte arkitektutbildningen istället, jag är lika dum som den framför mig."

Bree skrattar inombords, men skrattet börjar ta över utombords. "Du är för poetisk gumman, försök att låta känslorna flyta utan en liten gul lapp." Bree hajade aldrig delen med lönen. Kan du förklara vad du menar med "lön", jag trodde du sa att det var någon från din klass?

"Lärare och vikarier finns ju i klasser."säger Melanie förhastat med brännande känsla i magroppen och två svettdroppar som rinner ner från pannan som körsbäret på toppen. Efter freakshowen skriver Bree ut receptbelagda piller till Melanie och de båda återvänder hem.

"Hej älskling, allt bra, och hur gick det med Bree?" säger mamma med ett växande leende som vill bli nedborrat av Melanie. "Jag sa är allt bra, och varför håller du på med den där telefonen igen.". "Allt är bra bara gå ut här ifrån.". Mamma stormar ut och avslutar sina vänliga gester. Hon glider ner med ryggen på dörren.

"Hej, jag vill avsluta min prenumeration hos psykologen." säger Melanie med en förfalskad mörk röst medans tuggummit svänger i munnen från höger till vänster. "I vilken flyktbil tror du att du kommer undan med unge dam, personnummer genast.". Melanie ser över hela rummet med öppna ögon, hädanefter bländs ögonen med ljuset från en låda. Hon kastar ögat mot ett personnummer med mammas namn skriven nära på. "200801099345". Hon sa personnummret, men det slutade inte som förväntat. Melanie ser sig själv genom en tunnel på spegeln och biter på alla kvarlevande naglar hon hade. Där satte hon själv på klavertrampet med svettiga handflator. "Åh nej, det var när jag skrev ett fake kreditkort när jag var fem." tänkte hon med tom bröstkorg och slutna ögon.

2008 lät familjärt för Bree's öron. Bree insåg vad problemet var och sprang fram till köket samtidigt som hon rev alla tavlor med bilder på henne och unga psykologbesökare. Hon ryckte handen som en stel robot mot skåpet och tog ett rep. Hon knep fast repet i duschhalsen väldigt spänt. Hon ger sin sista stinta blick mot sin velvet kollektion och knuter fast tavlan med Melanie fotat på.