Det sista året

Kap 7

Julians perspektiv
-När ska de flytta? Frågade jag fundersamt.
Mamma tänkte efter lite innan hon svarade.
-Undra om det inte är så att de ska flytta redan i övermorgon, sa hon.
Jag kunde inte fatta vad som hade hänt. Detta skulle bli mitt och Valentinas sista år tillsammans innan vi går skilda vägar.
-Aha... tack för maten, sa jag och dukade undan mina grejer.

Jag låg nu i min säng och kollade upp i taket.
Pling
Rummet lystes upp av telefonens ljus.

Valentina❤️
Hej, jag vet inte vad du har hört och vem som har sagt det till dig. Inget av det du sa är sant! Jag lovar. Jag har aldrig velat ha sex med Sebastian. Han kom till mitt hus, våldtog mig på flera olika sätt. Och vikarien hjälpte mig bara att hålla klubban rätt. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Men jag vet att du aldrig kommer göra det samma. Du behöver inte mig. Ha ett bra liv,
Mvh Valentina.

Nej...
-Jag behöver dig visst! Skrek jag och lät mina tårar rinna ner för mina kinder. Jag kollade mot mitt fönster in till Valentinas rum. Hon satt ihopkuren mot väggen och grät.
Hennes telefon låg precis bredvid henne.
Jag behöver skriva något tillbaka.

Valentinas perspektiv
Pling
Sa det bredvid mig. Jag kollade mot telefonen och såg att Julian hade skrivit något.
Jag behöver dig. Jag är så ledsen för allt jag någonsin gjort mot dig. Detta är vårat sista år tillsammans. Snälla flytta inte! Jag behöver dig! Du är den vackraste tjejen jag någonsin träffat. Du har det vackraste leendet, kroppen, rösten, håret, ska jag fortsätta liksom? Andra tjejer borde vara avundsjuka på dig! Du är så otroligt vacker!
Snälla ring mig!

Gud vad jag älskar denna människa.
Han är så underbar.
Jag sprang ut ur mitt rum och när för trapporna. Snabbt sprang jag över till Julians hus och plingade på.
Hans mamma öppnade.
-Hejsan älskling! Sa hon och drog in mig i en hård kram.
Hon har alltid varit som en extra mamma för mig.
-Hej, sa jag glatt.
-Jag beklagar sorgen! Sa hon till mig och satte sin hand mot min kind.
Jag fattade inte alls vad hon snackade om.
-Vad menar du? Frågade jag.
-Jamen Jasmine, sa hon ledsamt.
Snackade hon om grannens gamla hund?
-Menar du grannens gamla hund som precis dog? Frågade jag förvirrat.
-Va nej din syster! Sa hon.
-Min syster heter inte Jasmine, hon heter Estelle, sa jag och skrattade till.
Hon kollade på mig fundersamt.
-Men är det inte din familj som ska flytta? Frågade hon.
-Va nej nej nej! Det är ju gamla paret som bor bredvid oss, sa jag och log mot henne.
-Jaha ojdå då har ju jag förstått det lite fel! Sa hon och log tillbaka.
-Men är Julian hemma? Frågade jag.
-Han är på sitt rum, ha så kul! Sa hon och blinkade med ögat innan hon gick därifrån.
Vad trodde hon att vi skulle göra egentligen?!

Jag gick bort mot den korta korridoren och in till Julians rum.
Jag knackar lätt på.
Han öppnade dörren. Hans ögon flög upp när han såg mig.
-Hej... sa jag blygt och kollade ner i marken.
Han svarade inte utan lyfte upp mig.
-Släpp ner mig! Skrattade jag.
Han tog ner mig och slängde mig i hans säng.
-Jag älskar dig så mycket! Sa han och gosade ner sig i min nacke.
-Jag älskar dig med! Sa jag och skrattade åt honom.