Jag stiger in genom dörren till tåget och böjer mig ned för att inte slå huvudet i dörrkarmen. Jag gör det av ren reflex, jag är van vid de problem min längd orsakar.
-Kommer du?
Min flickväns röst hörs framför mig. Jag nickar men inser snart att hon knappast ser mig.
-Ja.
Mitt svar är lågt, nästan en viskning. Jag hör hur hennes steg ändrar riktning och snart står hon framför mig. Hon är inte så lång, runt en och sextio och i kontrast till min längd är hon väldigt liten.
-Är du nervös?
Hennes ljusa röst når mina öron men mitt svar kommer lite för sent.
-Nej.
Inte av den anledning du tror.
För visst är jag nervös. Tänk om det går jättebra med hennes föräldrar, tänk om det gör så att det blir ännu svårare att ta farväl. I månader har jag planerat att göra slut, men jag har inte haft modet. Det finns någon annan där ute, det vet jag, som är ämnad för just mig. Visst är Tilja en fin person men hon är inte.. rätt. Jag sätter mig ner på ett av sätena där alla fyra är tomma och Tilja sätter sig mittemot mig.
När vi hoppar av tåget sänker sig mörkret över oss som i en skräckfilm, men för mig har mörkret alltid varit en fristad. Mörkret har hjälpt mig ta mig igenom livet, det är tack vare de mörka timmarna jag fortfarande är vid liv. Svaga gatlyktor kastar gula sken på den gamla grusvägen där vi går upp mot hennes hus. Jag har varit här flera gånger, men nu känns det plötsligt främmande. Avvaktande. Som om själva huset vet om min hemlighet, oroligheterna som kokar i mitt bröst, väntar på att få komma ut i form av ord. I form av ändlösa skrik. Jag stannar till vid ett träd och lutar pannan mot det. Jag vet inte om jag klarar det. Om jag klarar att ge Tilja det hopp hon inte förtjänar få krossat. Sakta andas jag in och ut doften av våt bark. Det har en ovärderligt lugnande effekt, det har det alltid haft. Plötsligt känner jag en liten hand på min rygg. Jag vänder mig om. Tilja.
-Är du okej?
Jag vänder bort ansiktet, klarar inte av att se henne i ögonen. Det måste göras, så vad väntar du på? Jag tar ett djupt andetag, lutar mig mot trädet och ser på henne.
-Jag..
Orden kommer knappt fram och jag ser mig flyktigt omkring. Vi står precis i det fält där gatlyktornas ljus inte når marken och skuggan är en trygghet. Hon kan inte se mina tårar, mitt ansikte förvridet av vetskapen att orsaka någon annan smärta.
-Jag kan inte göra det här.
Så lätt men så svårt på samma gång. Tilja ser in i mina ögon, förvirrad innan pusselbiten faller på plats. Hennes blick blir blank, ofokuserad.
-Vad menar du?
Hennes röst är en knapp viskning, en viskning så skör att vinden skulle kunna blåsa sönder den. Hon vet vad jag menar, hon förstår att jag menar vårt förhållande. Men hon måste ändå fråga.
-Jag kan inte.
Det enda jag gjorde var att upprepa mig, men hon förstår ändå. Perfekta Tilja förstår trots att jag inte sagt mer än en mening. En ensam tår rullar ner för hennes kind och en känsla av skyldighet hugger till i magen. Själv är jag underligt känslokall, jag gråter inte, jag känner inget. Inget förutom lättnad. Vi står en stund i den fuktiga luften, i mörkret innan hon slutligen nickar. Jag förstår vad hon vill förmedla och trots att det verkligen inte är rätt tillfälle, tar jag ett steg fram och kramar om hennes späda gestalt. Jag känner hur hon håller om mig tillbaka och det får min fasad att brista. Tårar rullar ner för mina kinder, en tår för varje ny skyldig tanke som upprepas gång på gång i mitt huvud.
-Förlåt, viskar jag. Förlåt för att det blev så här.
"Life is a game made for everyone and love is a price".
Så brukade min farmor beskriva livet, för att man skulle hitta sina prioriteringar. Första gången var när jag var tolv. Jag hade kommit hem från skolan med blanka ögon för att en tjej som jag gillade inte gillade mig tillbaka. Hon kramade om mig och upprepade citatet gång på gång för mig. Det hjälpte. Jag lärde mig snart prioritera mig själv framför andra. Sedan träffade jag honom.
Jag var på väg till skolan när jag såg att flyttransporter stod parkerade utanför ett hus lite längre ned på min gata. Såklart blev jag nyfiken och kikade mot den öppna dörren. Träd och buskar täckte delvis sikten men jag fick ändå en skymt av en pojke som såg ut att vara i min ålder. En pojke som var så vacker att jag nästan svimmade på fläcken. Han fångade min blick och log, ett bländande leende som gjorde mig svag i knäna. Och från den dagen såg jag honom alltid i köksfönstret, vi fick ögonkontakt och han log först, sedan jag.
Det visade sig att han var ett år äldre, han skulle börja på samma skola som jag. Jag såg honom under många raster och under lunchen, pratade aldrig med honom, bara log. Men en dag så förändrades det. Jag var påväg från en mattelektion och stod i ett folktomt hörn för att vänta tills folksamlingen vid skåpen försvunnit när han ställde sig bredvid mig.
»Hej« sade han med djup och kraftfull röst.
Jag ville nästan inte svara för att jag inte litade på styrkan i min egen röst. Jag svarade såklart ändå.
»Hej«
Vi bara stod där i några långa minuter innan han återigen började prata.
»Du är killen som bor på gatan, inte sant? Det hade varit trevligt att träffas någon dag.«
När han såg att jag inte riktigt var säker på vad han menade tillade han snabbt:
»Utanför skolan. Om du vill«
Jag nickade snabbt och log lite innan jag skyndade mig mitt skåp och vidare till matsalen. Hjärtat dunkade i bröstet och jag kände mig alldeles varm om kinderna.
