Karmas vatten

366 9 0
                                    

När jag vaknade blev jag minst sagt förvånad.
För som jag minns det somnade jag på en tunnelbanestation.
Men jag vaknade hemma i min säng.
Jag glömde genast allt agg mot min familj och ropade på mamma.
Men ingen kom.
Ingen svarade.
Jag gick upp, men jag kunde inte se någon.
Först blev jag lite rädd.
Inte minst för att någon uppenbarligen transporterat mig i sömnen.
Jag slog mammas nummer.
Det gick många signaler innan jag hörde mammas röst.
"Är det viktigt?" Frågade hon och lät stressad.
"Hur kom jag hem?"
"Vi efterlyste dig naturligtvis, sedan fick polisen skjutsa hem dig och du sov så djupt att du inte vaknade".
Det lät väldigt surrealistiskt, men jag valde att tro henne. Det var enklast så.
"Var är ni?" Frågade jag.
"På sjukhuset. Det är dags för Fanny nu" svarade mamma.
Hon lät både spänd och orolig.
"Kom hit du" sa hon sedan.
Jag trodde hon skämtade.
"Fanny vill inte ha mig där" svarade jag.
"Det tror jag visst att hon vill, egentligen". Svarade mamma.
Så då satte jag på mig mina kängor och började vandra mot bussen.
Väl inne på sjukhuset yrade jag runt som en vilsen höna innan jag hittade rätt sal.
Jag satte mig på en stol utanför rummet.
Jag tvivlade starkt på att Fanny skulle vilja ha mig där inne.
Efter bara en dryg halvtimme kom pappa ut.
"Hon är här, kom du också" sa han.
Han såg så lycklig ut, jag var nästan beredd på att han skulle börja hoppa upp och ner av glädje ( ungefär som en tonåring som får reda på att de delar ut Victoria Secret produkter gratis)
Jag gick lite motvilligt in i rummet.
Där satt Fanny och höll i en skrynklig liten sak.
Då kom jag och tänka på det, den skrynkliga saken var min systerdotter.
Den skrynkliga saken skulle en dag bli min dotters storasyster.
Fanny tittade mot mig, men inte på något elakt sätt.
Jag tyckte nästan jag såg skymten av ett leende.
Men det var precis då det hände.
Jag trodde jag kissade på mig, men det var värre än så.
Vattnet gick.

Skuldens barnDär berättelser lever. Upptäck nu