Skuldens barn

3. Abort or Not

Nästa morgon, eller eftermiddag skulle jag snarare kalla det, vaknade Fanny klockan ett.
Jag hade praktiskt taget inte sovit en blund på hela natten.
Fanny tjatade på mig i evigheter om att klä på mig, så att vi kunde åka iväg.
"Micke kommer och hämtar oss om en halvtimme" gnällde hon.
Det kändes som om mitt hjärta stannade.
Micke.
Det var först då jag fick bråttom att sätta på mig kläder.
Helst ville jag hinna sminka mig också, men det hann jag inte innan Micke stod utanför min dörr.
Jag hade lyckats ta på mig ett par tajta jeans, för att jag antog att det skulle vara sista gången på mycket länge.
Sedan tog jag också på mig en magtröja med vit spets.
Jag är lite rädd för att jag gjorde allt det där på grund av Micke.
Det kändes lite bättre när Fanny kom ut i mjukisbyxor och en av pappas t-shirts.
Hon slängde en blick på mig.
"Man ska ha bekväma kläder" sade hon och suckade.
Som jag förutspått så hade Micke blicken på mig när han kom in.
Han kramade om Fanny, men hans blick var på mig.
Okej, inte direkt på mig, men på min urringade magtröja.
Men hur som helst kände jag mig väldigt uppmärksammad.
Vi gick alla tre till Mickes bil, som mer eller mindre är en röd gammal skrothög.
Fanny brukar säga det till honom.
Ibland bråkar de till och med om bilen.
Jag skulle aldrig klaga på Mickes bil.
Faktiskt skulle jag göra allt för att få glida runt i hans bil alla dagar i veckan.
Väl framme på mödravården fick vi sitta i ett väntrum i något som kändes som en evighet.
Jag fick se Micke hålla i Fannys hand.
Sedan fick jag se ett tiotal höggravida kvinnor.
Ingen tvivel om att jag var yngst där.
För att slippa se de två överstående sakerna, i synnerhet det första, tog jag första bästa tidning.
Girls Alive.
Jag bläddrade förbi kändis för kändis, kärlekssidor, sextips, killpaneler, tävlingar, serier och en stackars mager skådis som tycker hon är tjock.
Sedan kallades vi in.
Tillsammans, eftersom att jag inte är myndig.
Av respekt för mig bad Fanny Micke att stanna utanför.
Om hon bara visste hur mycket av mig Micke faktiskt hade sett.
Fast då hade hon nog inte varit med mig nu.
Jag var livrädd, så Fanny erbjöd sig att börja.
De började använda ultraljud, som de tvingat mig att läsa om i skolan.
Jag kom och tänka på skolan.
Precis innan sommarlovet hade jag gått ut grundskolan.
Om bara några dagar skulle gymnasiet börja för alla andra, men jag hade bestämt mig för att skippa gymnasiet.
Det skulle bli alledes för svårt, särskilt med en skrikande bebis.
Jag vaknade till av att Fanny tjöt, förhoppningsvis av förtjusning.
"Alex, Alex, borde jag ta reda på könet?" Frågade hon.
Jag nickade.
Inte stumt den här gången, jag ville faktiskt verkligen veta.
Fanny nickade exalterat.
"Det är en flicka" svarade barnmorskan glatt.
Fanny skrek nu, den här gången var jag ganska säker på att det berodde på förtjusning.
"Alex, det är din tur!" Sa Fanny och hoppade nästan upp och ner.
Jag la mig på skötbordet.
Medans barnmorskan höll på med ultraljudet, blundade jag och drömde mig bort.
En plats långt borta.
Utan jobbiga skuldkänslor och utan undansvepta lögner.
En värld där man inte sviker sin storasyster på värsta möjliga sätt.
Barnmorskan stötte till mig och pekade på skärmen precis bredvid mig.
Där fanns ett foster.
I samma ögonblick som jag såg fostret behövde jag inte tänka mer.
Jag skulle behålla barnet.
Barnmorskan berättade att jag var åtta veckor in i graviditeten.
Fanny var i vecka elva.
"Vill du veta könet?"
Jag hade faktiskt börjat bli riktigt exalterad och jag nickade entusiastiskt.
"Det är en flicka" sa barnmorskan och log.