Hälsningar Från Hjärtat

3.

Simon satte sig upp i sängen och såg sig om i dunklet. Ett svagt ljus letade sig in bakom de mörka gardinernas kanter. Vad hade väckt honom? Han hade haft svårt att sova i flera dagar men nu var det ett ljud som hade stört honom. Det tog ett tag innan han förstod att det var mobilen som vibrerade på golvet. Vad var klockan egentligen? Det var tyst i huset så familjen måste sova. Eller hade föräldrarna redan åkt till sina jobb?

Med fumlande handrörelse fick han bort mobilen från laddaren, rullade över på rygg och kisade mot det starka ljusskenet. 03:10 och ett samtal från lillebrorsan. Det hörde inte till vanligheterna. Speciellt inte en onsdag.

"Du måste hjälpa mig", kved Alfred.

Simon blev med ens klarvaken.

"Vad har hänt?"

"Kan du komma till badplatsen? Eller nej förresten... korsningen till den? Du vet grusvägen vi brukade cykla på förr? Innan allt, ja, förr."

Något var fel. Väldigt fel. Alfred lät förvirrad och verkade inte riktigt veta var han var någonstans. Hade han druckit?

"Är du skadad?" Simon var i full färd med att få på sig sina kläder. Jeansen fastnade halvvägs och han tappade mobilen när han försökte dra upp dem.

"Kom bara", bad Alfred med ljus röst. "Min telefon dör när som helst."

"Lägg på för att spara batteri då, jag kommer så fort jag kan. Ring mig i nödfall, annars ringer jag dig om jag inte hittar."

Det kändes inte bra att avsluta samtalet men det var viktigt att mobilen inte laddades ur. Så tyst som möjligt smög han ner för trappan, fick fram sina bilnycklar ur byrålådan och tassade ut till uppfarten där den rostiga gamla plåthögen stod parkerad. Den såg inte mycket ut för världen, men han hade betalat den själv och just nu var han mer än tacksam över att den fungerade. Han la i backen, koncentrerade blicken i backspeglarna och tog sig ut på gatan. Det var fortfarande ovant att köra själv, speciellt när det inte var mitt på dagen. Han tackade juniljuset och gasade iväg så snabbt han vågade.

Stereon var avstängd och allt som hördes i bilens kupé var fläkten och motorljudet. Vad kunde ha hänt med Alfred? Han fick inte ens vara ute såhär sent. Simon stannade till på en parkeringsficka, granskade en karta i mobilen och startade vägbeskrivningsfunktionen till korsningen som han trodde att Alfred befann sig i.

Han var nästan framme när han fick stå på bromspedalen för att inte köra på ett rådjur som kom springande. Med andan i halsen blev han sittande och kramade ratten så hårt att knogarna vitnade. Skulle det alltid vara såhär läskigt att köra bil? Han gjorde sitt bästa för att lugna ner sig för att kunna köra vidare. Det kändes som att han hade åkt i minst en timme men i verkligheten hade inte ens en halvtimme förflutit.

Bilen studsade när han körde i grusvägens håligheter. Det skakade så mycket att han var rädd att bilen skulle falla isär. En verkstadskostnad hade han definitivt inte råd med. Så blänkte något till i strålkastarljuset. En kraschad moped i dikeskanten. En moped med röda dekaler. Hans gamla.

Simon la i handbromsen och kastade sig ut ur bilen utan att stänga av den. Han sprang längs dikeskanten utan att se Alfred någonstans. Andetagen blev tätare och han halade upp mobilen, försökte slå numret samtidigt som han irrade omkring planlöst. Inga signaler gick fram.

"Alfred?" ropade han förtvivlat och återvände till ursprungsläget vid mopeden.

"Här nere", kraxade en röst från skogsbrynet.

Simon flämtade till, vände sig om och såg hur något rörde sig bland de stora ormbunkarna. Han rusade dit, snubblade nästan på sina egna fötter. Alfred låg hopkrupen och hade slagit armarna om sina knän. Som om han frös. Hjälmen hade han fått av sig och ansikte såg intakt ut.

"Har du ont?" Simon satte sig intill sin lillebror och försökte se vad som dolde sig bakom de trasiga kläderna.

"Armen gör jätteont", sluddrade Alfred och nickade svagt åt vänsterarmen. Tröjärmen liknade mest en söndersliten trasa som färgats röd av blod.

Paniken växte i Simon. De behövde hjälp. Alfred kunde vara mer skadad än vad han hade kunskap att bedöma. Nacke och rygg kunde vara känsliga, det visste han.

"Du stinker alkohol", viskade Simon och pressade ihop ögonlocken. Det här fick inte vara sant. Inte hans lillebror. Han hade inte ens fyllt sexton, det här fick inte hända.

"Hjälp mig."

"Vi måste till sjukhuset", sa Simon och funderade på om de skulle ringa ambulans eller åka in själva. Alfred avgjorde den saken själv.

"Inte ambulans. Inte polis."

"Vad ska du säga har hänt då?"

Simon stöttade Alfred så att han kom upp på fötter. Bortsett från att de mörka jeansen var trasiga på ena knät verkade benen ha klarat sig. Underarmen däremot såg ut som ett enda stort sår. Simon försökte svälja ner kväljningarna. Stressen och oron gjorde honom alldeles yr.

"Jag har ramlat", mumlade Alfred när de med en gemensam kraftansträngning fått in honom i bilen. "På cykeln. Mopeden är stulen"

Simon var inte säker på att sjukvårdspersonalen skulle tro på cykelhistorien men det var den bästa idén de hade. Hur kunde Alfred ha varit så oerhört korkad? Simon blev mer och mer upprörd ju säkrare han blev på att brorsan inte var allvarligt skadad. Egentligen ville han inte ljuga för någon men han hade inte hjärta att svika Alfred. Hade de inte lovat varandra att alltid ställa upp när det behövdes? Men var gick gränsen? Simon hade ingen aning och hade inte tid att fundera över det nu. Därför fick han upp den skeva mopeden, försäkrade sig om att ingen annan bilist närmade sig och började leda den till buskaget. Han gömde den så att den inte syntes från vägen och tog med sig hjälmen till bilen.

I baksätet hade Alfred slumrat till. Simon ruskade om honom hårt.

"Du får inte sova nu, du måste hålla dig vaken."

"Men jag är trött. Och mår illa." Alfred lutade huvudet mot bilrutan och stängde ögonen igen.

Kunde han ha fått en hjärnskakning? Eller var det bara alkoholen som var boven i dramat?

"Behöver du spy?"

Alfred skakade på huvudet och Simon påminde honom om att hålla sig vaken innan han satte sig i förarsätet. Benen darrade och händerna kändes svettiga mot ratten. Han tittade i den inre backspegel, såg att Alfred rörde på sig. Han mötte sin egen skrämda blick. Det mörka håret var spretigt och luggen hängde ner i pannan. Han kunde för tillfället inte bry sig mindre om sitt ofixade yttre. Det enda som var viktigt var att de kom till akuten så Alfred kunde få den hjälp han behövde.

Det tog fyrtio minuter att ta sig till sjukhuset. Alfred hade somnat men vaknade till när Simon öppnade bakdörren. Sida vid sida gick de långsamt mot akutentrén. Solen var på väg upp och fåglarna hade börjat kvittra. En ny vacker sommardag var på väg, vilket kändes helt absurt med tanke på vilket mörker de själva vandrade i.

Så fort Alfred blivit omhändertagen gick Simon iväg lite avsides och ringde hem till deras mamma. Carina svarade sömndrucket efter många signaler och drabbades nästan av panik när han förklarade att Alfred varit på fest, ramlat och gjort sig illa.

"Det är inte så farligt, han är snart okej igen", försäkrade Simon henne om. "Sjukhuset ringer nog er när som helst skulle jag tro."

Han hade ingen aning om det var så det fungerade, men antog det eftersom Alfred var minderårig. Oavsett så gjorde det Carina lugnare.

"Jag och pappa kommer, stanna där med honom."

"Självklart."

När de lagt på blickade han ut över den långa, ljusgrå korridoren. Det luktade illa på ett sätt som vårdinstanser för det mesta gjorde. Han fastnade framför en mörk tavla med oidentiferbart motiv. Varför hängde den här? Dyster och ödesdiger. Ju mer han tittade på den, desto mer förvånades han över hur lätt det var att ljuga om en så allvarlig sak som nattens olycka.

Han hade gjort fel. Allt för att skydda sin bror. Men kanske var det en björntjänst? Han ville diskutera saken med Alva men det var på tok för tidigt på morgonen för det. Då slog det honom att de inte pratat på flera dagar. Under flera timmar hade han lyckats glömma det.

Tavlan speglade hans inre.