Dör du, dör jag också #2

Prolog

Det var länge sedan hon såg natur på så nära håll. De svartvita stammarna gick att räkna i hundratals och sträckte sig så långt ögat kunde nå. Marken var alldeles kritvit och himlen likaså - ett vinterlandskap hade inte varit en helt fel bedömning om det inte vore för värmen.

Hon bar den enda klänning hon fått i present av sin mamma. Ett gulvitt tygstycke, med vackra mönster av grenar och en fin snurr på kjolen då benen rörde sig i piruett.
Hon stannade till, slöt ögonen och försökte komma till underfund med vart hon befann sig. Det var en helt ny plats, harmonisk och lugn.

Stilla, stilla, stilla prasslade löven på björkarnas tomma grenar och en bekant doft omslöt hennes kropp då hon spejade mot en porlande bäck som nu uppenbarat sig. Personen som satt ihopsjunken med ryggen mot reste sig så fort han kände av hennes närvaro. Ett vackert leende tog plats i det skäggiga ansiktet och en överväldigande känsla av lycka kom emot henne. Omfamningen varade i en evighet och handen som strök rytmiskt över det utsläppta håret fick henne att känna sig som ett litet barn igen.

"När kommer du hem pappa?"

De gigantiska händerna hade nu kupat hennes ansikte och när de fick ögonkontakt var blicken inte längre kärleksfull.

"Jag vet vad du har gjort."

Avsaknaden av värme var ett faktum och frasen upprepades om och om igen och ekade i intet. Dungen de omgetts av var inte längre där utan hade istället ersatts av gråa väggar i betong. Framför henne stod nu en helt annan man med guldsmycken och läderrock. Pistolshuvudet var riktad mot hans hjärta och så fort hon insåg att hon själv höll i det, slängde hon vapnet förskrämt åt sidan och det landade i en blodpöl och gick sedan upp i rök. Väggarna kröp sig närmare inpå, det dunkade tungt i huvudet och hon snurrade runt med andan i halsen då någon tog tag i hennes nacke.

"Se vad du ställt till med."

Huvudet vreds tillbaka och på golvet på samma plats där gängledaren stått låg nu hennes pappa och kippade efter andan med handen darrande mot bröstet där en kula penetrerat.

"Det var inte jag...! Det var inte jag, jag sköt honom inte!"

Den blonda kvinnan skakade på huvudet och suckade besviket. "Så synd att det behövde sluta såhär. Men det är din tur nu."

Ett klick - ett glänsande stycke metall.

Hon hade ingen tid att förlora. Korridorerna var omänskligt smala och tog aldrig slut, hur många gånger hon än svängde för att bli av med jägaren. Hon visste att hon skulle vara död om hon tittade bakåt för att se efter. Hon hade gjort misstaget tidigare och det slutade alltid lika illa. I korsningen vid den gigantiska statyn som normalt sätt brukade skådas i mitten av stadens torg, blev hon osäker. Men hon beslöt sig för att ta vägen till höger och möttes då av en gestalt med polisuniform och ett gevär riktat rakt mot hennes huvud.

"Försent."

***

Glaset slog i väggen den här gången innan det träffade marken. En mörk fläck expanderade på den röda heltäckningsmattan och hon kände sig lyckligt lottad som inte råkat armbåga den nya mobiltelefonen som uppenbarligen låg och balanserade farligt nära kanten av nattduksbordet. Hon hade lika lite ork att skjuta in den som hon hade att torka upp röran.

Det var sannerligen inte första gången hon vaknat klockan fyra mitt i natten av en mardröm, men det var första gången på flera månader hon varit lat nog att inte ta sin medicin.

Mödosamt sträckte hon sig efter tablettasken, tryckte fram fem pastiller och hoppades att de skulle räcka för att få lugn och ro åtminstone i tio timmar till. Med sina sista krafter rullade hon sedan på sidan och stoppade bestämt händerna under kudden. Det var dumt att överstiga kuren tabletter hon hade fått utskrivna och läkaren menade att det i värsta fall kunde leda till ett oåterkalleligt självskadebeteende.

Men hon var inte självmordsbenägen, sanningen var att hon bara inte brydde sig längre.