Våga lyssna

Femton

"Hjärtligt välkomna ska ni vara, allesammans, till invigningen av utställningen Fenix!"

Williams röst är stark och når ut till hela publiken. Den är glad också, stolt. Åtminstone för öron som inte känner honom. Jag tycker mig ana något tillbakahållet i hans röst, något trött, uppgivet. Han gör bara det som krävs av honom. Fullföljer sin plikt.

"I flera månader har det pratats om Fenix, och den gemensamma frågan har alltid varit: vad är Fenix? Många spekulationer har cirkulerat, och idag är det äntligen dags att ge svaret på frågorna. Alldeles snart ska vi få se Fenix, vår samtids kanske mest fascinerande uppfinning. Men låt mig först ge lite bakgrund...

"För flera år sen började man inom familjen Abbertons forskningsföretag undersöka möjligheterna att kombinera vitt åtskild teknik för att skapa något nytt. Först var det mer av önsketänkande, men med tiden började det utvecklas prototyper. En av dessa fick särskild slagkraft, och det senaste året har så gott som hela forskningsföretaget fokuserat på att göra Fenix till verklighet.

"Det här skulle inte vara möjligt utan de framstående forskare som arbetar åt familjen Abbertons forskningsföretag, inte minst utan Fenix projektledare - min far - professor Abberton!"

William gör en gest mot ett antal personer som jag inte har sett förrän nu - de måste ha stått gömda bakom det stora, vita skynket. Nu kommer de gående upp på scenen, samtliga iklädda långa, vita rockar. Han som går först är äldst av dem, en lång och smal man närmare sextioårsåldern, med bakåtkammat, grått hår, kraftiga polisonger och en tät, fyllig mustasch.

William och den gråhårige mannen skakar hand och ger varandra en snabb, lätt kram. Visst vet jag att mannen som står bakom utställningen är Williams far - det har framgått tydligt på alla affischer - men det är ändå svårt att ta till sig att de två personerna på scenen är släkt med varandra. Efter kroppsbyggnaden tar likheterna slut. Professor Abberton och William är olika som natt och dag. Men egentligen har det nog inte med deras utseende att göra, slår det mig. Det är något med känslan runt dem. Professor Abberton rör sig som att han är överlägsen.

När applåderna har ebbat ut tar William till orda igen, och den här gången uppfattar jag något utöver den trötta uppgivenheten. Något hos honom är osäkert, delat, nästan skrämt. Det är som att han har jagats bort från scenen medan den gråhårige, mustaschprydde professorn tar upp all plats.

"Då så..." säger han dröjande. "Jag tror att det är dags att... eller jag menar, låt oss nu tillsammans räkna ner medan skynket tas bort, och välkomna Fenix med en stor applåd."

Folksamlingen stämmer hängivet upp i nedräkningen och de vitklädda forskarna tar plats runt ställningen med skynket. När räkningen kommer till noll drar de samtidigt, och Fenix visar sig.

Det är en fågel, men ingen vanlig fågel. Istället för fjädrar är den täckt av metall, långa stänger i formen av fjädrar som följer den smäckra fågelkroppen. Tonen är kopparröd, men den långa stjärten är i guld. Det står på en ställning som ser ut som en trädgren, som den kramar mellan sina rejäla klor av mörkt järn. Näbben är även den mörk och ser ut att öppnas och stängas med hjälp av gångjärn, och ögonen är lysande blå, men oseende.

När Fenix visar sig far en susning genom publiken, och när den konstgjorda fågeln plötsligt fäller ut sina vingar, ställer sig publiken upp och applåderar vilt.

William går fram till fågeln och tar till orda när bifallet har lagt sig. "Fenix är en konstgjord fågel, som ni kan se. Den styrs med hjälp av en fjärrkontroll" - han gör en gest mot sin far som står med en dosa i händerna - "men det är förstås inte det enda Fenix kan göra. Absolut inte. Fenix är långt mycket mer utvecklad än så. Fenix kan nämligen..."