Våga lyssna

Tretton

Världen stannar upp och jag blir iskall. Helst vill jag rusa därifrån så jag slipper höra ett ord till, ännu hellre rusa fram och slå igen käften på William, men min kropp kan inte röra sig.

William fortsätter: "Min vän säljer modeaccessoarer, som korsetter, hattar och glasögon, egenproducerade och levererade av honom personligen. Egentligen vill han inte att jag ska säga det här, men jag tycker att han och hans företag förtjänar det. Det är otroligt vackra, bra saker. Så om ni letar efter modeaccessoarer rekommenderar jag varmt att ni vänder er till Oakdens accessoarer." Han tystnar och bugar djupt för drottningen en sista gång. "Er Majestät drottningen."

Han går och salen börjar applådera, men i mina öron kommer den mycket tveksamt. Jag har lust att strypa honom. Hur kunde han?! Han lovade att inte säga något. Han lovade! Så snart dörrarna går igen efter honom och salen börjar röra sig, tränger jag mig fram mellan folkhopen för att komma ifatt honom. Den här gången bryr jag mig inte om att röra mig respektfullt, vilka tår jag trampar på eller armbågar jag stöter emot. Jag kan bara tänka på en sak, och den gör allting omkring mig, syn som känslor, alldeles mörkt.

William står utanför dörrarna tillsammans med de två lakejerna som eskorterade oss förut. De är inbegripna i ett samtal, med största sannolikhet även det om mina modeaccessoarer. Visst vet jag att vi lämnade teckningarna hemma hos mig, men det är nästan så att jag börjar tvivla. Kanske fiskar William fram en av de ur sin flådiga drottningbesöksficka. Det skulle inte längre förvåna mig.

När William ser att jag kommer störtande sätter han upp ett finger i luften. "Ah, mina herrar", säger han åt lakejerna. "Jag är rädd att vi får sätta punkt här. Jag har en vän jag måste prata med."

Lakejerna följer hans ögon med blicken, vänder sig om och får syn på mig. Att jag är nära att explodera av raseri är ingenting som går dem förbi, och de verkar måna om att inte låta bomben detonera alldeles utanför tronsalen.

"Åh, naturligtvis, min herre", säger en av dem snabbt och fortsätter ännu snabbare. "Om jag får be... det finns ett rum alldeles intill som är ledigt. Ni kanske kan ta ert... samtal där inne?" Han ser vädjande ut och börjar leda vägen innan han ens hunnit prata färdigt. Om jag inte var så arg hade jag varit i fullständigt chocktillstånd över att få ett rum i Buckingham Palace helt för oss själva, men nu finns det inte plats för det. Dörren hinner inte ens gå igen förrän jag exploderar.

"Hur kunde du göra det?! Du lovade att inte säga något! Jag litade på dig! Jag förstår inte hur du kunde!"

William håller upp händerna för att försvara sig själv samtidigt som han skakar på huvudet. Att han har sitt sedvanliga leende på läpparna gör inte saken det minsta bättre. "Så, så, lugna ner dig, Thomas. Det gick ju jättebra!"

"Det spelar ingen roll hur det gick!" vrålar jag. "Jag sa att du inte skulle göra det, du sa att du inte skulle det, men så gjorde du det ändå! Du gjorde det ändå! Hur kan du tro att du bara kan komma in och bestämma?!"

"Jag försöker inte bestämma något. Jag försöker bara hjälpa dig."

"Du hjälper mig redan, men du skulle inte göra det så här!"

William suckar. Han tar av sig sin stora fjäderhatt och slänger den på soffan. "Jag vet att du inte ville det, och jag vet att jag sa att jag inte skulle, men den här chansen var för bra för att missa. Du kommer märka det, Thomas, när kunderna börjar komma igen. Du kommer märka att jag hade rätt."

"Jag bryr mig inte om ifall du hade rätt eller inte", fräser jag. "Problemet är att du tog dig friheten att göra det här trots att jag hur tydligt som helst bad dig att låta bli. Du ljög för mig."