Skugglöparsaga

Innan

Löparskorna, shortsen, hästsvansen högt upp på huvudet. Allt gick i vitt, förutom små detaljer som matchade håret i Nannas nya favoritfärg, turkos 7. Mamma hade suckat åt henne när hon för tredje gången på en månad dök upp vid frukostbordet med en ny hårfärg. Först var det rosa, sen citrongult, men nu kände hon äntligen att hon hade hittat rätt. Signe hade hjälpt henne, förstås. Och hon hade hållit med. "Det här är bara sååå du, Nanna."

Nu kämpade Nanna för att få med hela outfiten i samma bildruta på mobilen.

"Signe-segast-i-världen, varärdu?"

Hon fick bara en skrattande gubbe till svar. Hon lutade sig mot husväggen och suckade. Signe var aldrig i tid till någonting. Det var ändå hon som hade tjatat sig till den här löprundan. Nanna gillade inte löpning något vidare. Man blev svettig, trött och röd i ansiktet. Det blev alltid så jobbigt att försöka ta sig hem efteråt, och försöka ducka undan alla möten med folk man kände och som skulle se skillnaden på bilden man lade upp i Flödet och den slitna, svettiga verkligheten.

"Så det är här du står och latar dig?"

Nanna tittade upp från mobilen och möttes av Signes hurtfriska uppenbarelse.

"Korta rundan idag?" bad Nanna och försökte ge Signe hundvalpsblicken.

"Glöm det. Vi ska runda Monumentet!"

Nanna stönade teatraliskt, men när Signe öppnade munnen för att argumentera sköt hon ändå iväg, under armen på henne och förbi ut på stigen som löpte runt hela den stora parken. Nanna gillade inte att springa, men när hon väl ändå gjorde det tog tävlingsinstinkten över. Signe gillade tanken på att springa, men hade antagligen inte alls haft självdisciplinen att göra det på egen hand. Så de sprang, inte så ofta som Signe säkert hade velat, men oftare än Nanna ville.

De sprang i den park som gick under benämningen Skogen. Det var nog inte särskilt likt en riktig skog. Men det fanns träd och buskar, och de växte mer huller om buller än de gjorde i någon annan park Nanna kände till. De sprang på en mjuk, tilltrampad stig, och inte på någon anlagd väg eller löparbana. Stigen slingrade sig hit och dit mellan träden, så rundan blev säkert tre gånger så lång som den hade varit om den bara hade löpt raka vägen.

När de kom fram till monumentet kastade sig Nanna ner i gräset och lät andhämtningen lugna sig medan hon slött kollade igenom Flödet. Bredvid henne såg hon Signe ta en bild på Monumentet ur grodperspektiv. Inte heller hon ville tydligen lägga upp en efter-löpturen-bild på sig själv.