Skugglöparsaga

Del 4

Nanna hann inte prata mer med Alvis innan Vidar dök upp och hävdade att "vi måste prata", med en sidoblick på Nanna som tydligt signalerade att hon inte var en önskvärd åhörare av detta samtal. De försvann båda i vimlet, och Nanna stod ensam kvar utan att veta vart hon skulle ta vägen. 

Hon behövde inte stå och se vilsen ut någon längre stund, för Unn dök upp och lade armen över hennes axlar. 

"Nu behöver vi en dusch", konstaterade hon och ledde Nanna bort längs en av gatorna. Nanna följde lydigt med. Hon hade inte fått chansen att tvätta sig sedan bomben föll och längtade efter att få ställa sig i en varm, ren duschstråle. 

Den korta promenaden på något hundratal meter tog dock betydligt längre tid än den hade behövt eftersom Unn hela tiden mötte människor som hälsade henne välkommen tillbaka, undrade om alla galna rykten var sanna och vem är bifrosttjejen egentligen, en ny rekryt eller? 

På den sista frågan svarade Unn att "Nanna här står under mitt ansvar", på ett sätt som tystade alla eventuella följdfrågor. Nanna var tacksam över den beskyddande roll Unn hade tagit på sig gentemot henne. I vanliga fall var Nanna en person som gillade att känna sig självständig och oberoende, men efter gårdagens bokstavliga upp-och-ner-vändning av hennes verklighet kändes det tryggt att någon annan tog kontrollen. Och tusen gånger heller då Unn än Vidar. 

De kom fram till vad som visade sig vara ett gammalt gym. Träningsmaskinerna hade ett lager av damm över sig, men det syntes att omklädningshytterna och duscharna användes, och städades, ofta. Unn plockade fram tvål och handdukar åt dem båda ur ett skåp och visade sedan var hon skulle lägga sin smutstvätt. 

Nanna tittade ner på sina smutsiga, men likväl egna, kläder och Unn förstod direkt hennes dilemma. 

"Oroa dig inte", sa hon. "Det finns Bifrostgrejer också." Hon skrattade åt Nannas lättade min, men sa att hon förstod precis hur det kändes. "Vi har ju egentligen lämnat branden bakom oss, men de flesta av oss har ganska svårt att bryta gamla vanor. Och nånting måste man ju ha på sig. Nu råkar ju svart vara den snyggaste färgen, rent objektivt sett." Hon gjorde en gest mot sina egna, helsvarta kläder.

Nanna stod länge i duschen och lät det varma vattnet rinna nerför kroppen. Det sved i alla rivsår och skrubbsår hon fått efter kullerbyttan över glassplittret tidigare, men det var konstigt nog på ett skönt sätt, och hon lät det svida.  

När hon kom ut med en handduk om kroppen visade Unn henne ett stort förråd med kläder. De var prydligt sorterade i tre grupper. Det behövdes inga skyltar för att Nanna skulle hitta till det färgglada gytter som var bifrostavdelningen. Hon hittade en ljusblå t-shirt med en enhörning tryckt på bröstet och ett par shorts av samma modell som de hon haft innan. T-shirten var av största sannolikhet från förra årets kollektion, men trots att det kanske var första gången hon tog på sig ett årsgammalt klädesplagg ägnade hon det inte mer än en kort, något förundrad, tanke. Hon hittade ett par skosnören som nästan, men inte riktigt hade rätt blå nyans, och snörade om sina en gång skinande vita, men nu ganska dammiga, sneakers. När hon bytt om lämnade hon gymmet tillsammans med Unn, som hade på sig ett svart boxarlinne under en öppen kort jacka i läderimitation. 

"Jag gillar din jacka", sa hon, mest för att vara artig. 

"Tack" sa Unn och såg förvånad ut. "Funderar du på att konvertera?" 

Nanna ruskade på huvudet så att det turkosa håret flög. Det var en gest väldigt typisk för Bifrost. Det var alltid extra roligt att göra det när håret var nyfärgat och man såg hur den nya färgen liksom tog över hela synfältet.