En värld av under

Gryning

Kvalmig luft, skrynkliga lakan och en svart katt, vilandes på bröstkorgen, mötte mannens suddiga synfält. Handen letade sig ut under täcket för att sträcka sig efter de ihopvikta glasögonen på nattduksbordet. De tycktes befinna sig meter från den knarriga sängen, placerad i sovrummets högra hörn, då han lät ut ett ansträngt stön när armen inte räckte längre och han insåg att han inte hade någon annan utväg än att rulla över på ena sidan. Katten hoppade ner på golvet bland ihopsjunkna klädhögar, tidningspapper och dammråttor när mannen bytte position. Fingrarna vandrade omkring på det ljusa lilla träbordet bland gamla ihopskrynklade näsdukar, dricksglas – vars vatten avdunstat sedan veckor tillbaka – och tomma medicinförpackningar, tills han rörde vid de välbekanta bågarna med rundade linser.

Det tog en stund för de blodsprängda ögonen att vänja sig vid det dunkla ljuset i sovrummet. Taklampan liknade silhuetten av en husfluga, där rotorbladen föreställde vingarna och själva lampan dess oljefärgade kropp. Katten hoppade upp vid mannens sida och svängde med sin håriga svans framför hans ansikte, härdat av både sol och vind.

Så hävde sig mannen upp, svängde benen över sängkanten – där utmattade tofflor rutinmässigt inväntade honom på den flätade mattan bredvid sovplatsen – sedan vacklade han ut ur rummet, med djuret strykandes längs fotknölarna, mot hyreslägenhetens enda badrum.

Mannen uträttade sina behov. Han stapplade tillbaka till sovrummet, som drabbats av ett randigt ljusspel från fönstrets persienn, där han sicksackade sig fram bland bråten som kastade utdragna skuggor. Slutligen plockade han upp gårdagens kläder från gungstolen bakom dörren.

Medveten om tiden han tillbringat inomhus under den senaste veckan, gjorde inte mannen på bättre humör idag heller. Dock gav det honom en ringa tanke till att lämna boet idag, med målet att eventuellt promenera till affären, för att släpa hem föda, som låg cirka en kilometer längre ner på gatan – mot floden.

Den svarta katten vid hans fötter, lät ut ett jämrande ljud när den såg upp på honom med irisar, gröna som stadens pendeltåg. Mannen hade gjort sig redo för avfärd, då han strök med fingrarna över fotografiet ståendes på hallbyrån. Det ekande trapphuset belystes av ett torftigt gulaktigt ljussken från en trött natriumlampa, som kunde få en levande att se död ut.

När hissdörren gled isär på bottenvåningen stapplade mannen ut på gatan med hjälp av en käpp i furu.

En vit butiksskylt stod bredbent på trottoarkanten utanför snabbköpet och signalerade att det var extrapris på Granny Smith och Anjou, samt ett ta-tre-betala-för-två-erbjudande på kolsyrad läsk. Vid ingången möttes mannen av en medelålders karl, med skinnjacka och en tillplattad keps, som kastade en sned blick åt hans håll. Mannen förundrades av den blonda karlens dåliga självinsikt, då en frän lukt av gammal fimp virvlade omkring den knastrande läderjackan när han passerade.

Mannen bemödade sig att få handlingen avklarad på den minimala tid hans tillstånd tillät, så att återkomsten hem snart väntade honom. Folk gjorde honom oredig.

Sömniga strålar av brådmogen morgonsol försåg de vidsträckta gatorna med ett lyster som skimrade likt koppar. Höghusen – klädda i rustningar av solceller – smetade utdragna skuggor över de tidiga trafikanterna på vägar och övergångsställen.

Glöden som förmiddagen gav, fick mannen att spekulera i hur något som känts så varmt i ena stunden, oanat kunde vända på steken och vrida av plattan fullständigt. Det är uppseendeväckande hur tillhörigheter bara kommer och går med tiden – likt människorna på trottoarerna som susade fram genom den, fortfarande, unga torsdagsförmiddagen. Slumpen bestämmer om man har vägarna förbi och vilka personer man eventuellt stöter ihop med. Men understundom, kommer man i kontakt med någon som är alltför enastående för att ha genererats av tillfälligheten – trots det, är det ändå fallet. Det borde helt enkelt inte gå att få ihop pusselbitarna om de inte var menade att passa från början. Slumpartade möten lär således höra ihop, på ett eller annat sätt, vare sig det är irrationellt eller ej.

Det medförde dock inte att alla personer mannen mött genom sitt liv kommer för att stanna. Somliga hade han enbart mött i korsningar under en begränsad tidsperiod, där de sedan gått skilda vägar. Andra vek in från sidogator och promenerade parallellt vid hans sida ett tag, för att sedan svänga av åt ett annat håll – ibland har han själv varit den som tagit initiativet till svängen, beroende på situationen.

Det han och de flesta han mött hade gemensamt, var att de har en reserverad plats i pusslet, ett mål, som ska uppfyllas innan dag blir till natt. Alla pusselbitar bar på olika mönster, färger, kontraster och texturer som avviker från varandra – vilket gjorde dem unika. Men samtidigt ändå så lika, då allihopa befann sig inom en enda gemensam ram, ett samhälle, och en plats i livet. När alla bitar föll på plats, blev kontakten mellan dem tydligare än vad man egentligen förstod – gentemot när bitarna var utspridda och för sig själva.

Mannen fascinerades aningen av hur de olika bitarnas ojämnheter och differenser kunde svetsas samman till ett enda kontaktnät. Men för honom ville han ingenting annat än att ta sig tillbaka till sin plats, där han kunde återfå lugnet. Hans katt satt säkerligen innanför dörren och väntade tålmodigt på honom.

Mannen öppnade porten intill hyreslägenheten. Han möttes återigen av skenet från trapphusets urblekta natriumlampor. Men under det torra ljuset, fanns någonting mer. Där väntade en sådan där person som är alltför enastående för att vara en tillfällighet...