Det börjar med att dem står i en cirkel och knuffar runt mig. Passar mig mellan sig som om jag vore en boll, ett objekt utan betyselse och värde. Samtidigt så förolämpär och skrattar dem åt mig som om det vore ett jävla skämt, som om jag inte är en riktig människa med känslor. Ingen har någonsin fått mig att känna mig såhär värdelös förut.
Jag orkar inte kämpa emot. Knuffandet övergår snabbt till våldsammre knuffande och sedan till lätta slag mot ryggen och magen. Jag uppfattar alldrig riktigt hur många dem är och jag slutar höra vad dem säger när knuffandet blir till slag. En sak som jag uppfattade är dock att Leo, killen med det mörka håret och gröna ögonen är den enda som nu inte gör något. När dem andra börjar slå ser jag hur osäkerheten fyller upp hans ansikte.
En av killarna sparkar mig plötsligt hårt i benväcken vilket gör att mina ben aoutomatiskt ger upp och jag ramlar ner på golvet. Jag får många hårda sparkar i magen och lägger mig i fosterställning för att skydda mig själv. Då börjar dem sparka på ryggen istället vilket gör att jag tappar andan. Medans jag desperat chippar efter luft så känner jag hur allting börjar försvinna. Det är nästan som att jag kan känna mitt medvetande sakta lämmna min kropp. Jag är på gränsen till att svimma när jag hör någon skrika, vilket får mig att vakna till.
"DET RÄCKER NU!!"
Det var Leos röst.
Rummet fylls av tystnad samtidigt som jag känner att dem äntligen slutar sparka på mig.
Fortfarande liggande i fosterställning kollar jag upp och ser att alla står och kollar frågande på Leo. Han går bestämmt fram till mig och drar upp mig från golvet. Min kropp är helt livlös, jag har inte ens ork till att röra ett enda litet finger. Han lyckas på något sett få upp mig i hans famn och bär mig ut ur rummet, ner för trappan och in i ett annat rum. Han kommer fram till en mjuk säng och nästan slänger ner mig i den efterom att det antagligen blev jobbigt tillslut. Sedan går han ut ur rummet och stänger dörren. När dörren stängs hör jag hur tyst det blir, jag hör fortfarande musiken där ute men mycket lägre. "Fyfan vad skönt", hinner jag tänka innan han kommer tillbaka igen.
Jag orkar inte öppna ögonen, bara ligger där och känner hur en blöt handuk möter min panna, det svider lite eftersom att jag antagligen har ett öppet sår där. Jag försöker se Leos ansikte men det går inte. Jag kan inte se klart, det är bara helt suddigt. Jag är påväg att öppna munnen för att fråga vad han gör men han sätter fort sitt finger mot mina läppar och säger
"shhh vila du."
Och det måste jag ha gjort, för när jag vaknar igen fattar jag först inte vart jag är. Men när jag kollar mig omkring och ser det torkade blodet på sängen blir jag påmind om allting som hänt. Jag är jätte förvirrad och fattar ingenting. "varför hjälpte han mig??, Jag trodde han hatade mig?" Tanken på att dem kan komma tillbaka när som helst och göra samma sak igen skrämmer livet ur mig och får mig att vilja lämmna huset så snabbt som möjligt. Omedelbar smärta slår till mig när jag hastigt reser mig upp, det gör ont i hela kroppen för att den fått så mycket stryk men rädslan får mig att skynnda ut ur rummet. Jag besvärar inte ens med att kolla ifall Leo och hans kompisar syns till när jag springer till hallen och letar upp min jacka.
När dörren smäller igen bakom mig träffar kylan min kropp igen. Samma kyla som jag kännde innan jag gick in i huset. Jag borde alldrig ha gått in, då skulle detta alldrig hänt.
Jag är tvungen att stanna och andas utanför huset eftersom att jag är så andfådd. Mitt hjärta har nog alldrig slått såhär fort förut, det känns som att det ska sprängas. Men jag har iallafall inte ont längre, adrenalinet funkar nästan som ett smärtstillande.
"Hallå hur är det?", hör jag plötsligt någon säga. Hur kunnde jag inte ha märkt att det stått någon bredvid mig hela tiden? Jag kisar med ögonen i hopp om att se någon som gömmer sig i mörkret och ser tillslut konturen av en person med luvan uppdragen. Ju mer mina ögon vänjer sig vid mörret desto tydligare blir personen och tillslut kan jag se ett bekant ansikte. "Det är ju förfan Leo" Tänker jag samtidigt som mitt hjärtna genast börjar slå snabbare. Han märker nog att jag blir rädd och att jag börjar backa eftersom att han säger "Det är lungt, jag kommer inte skada dig" "Jag lovar...", medans han håller upp båda händerna för att visa att han inte är farlig.
Jag är tvungen att andas ut i några sekunder innan jag ens kan få ut ord ur min mun.
"Asså vad fan är det med dig egentligen?!" Ilskan kokar innom mig, hur kunnde han låta dem misshandla mig så?
Han svarar inte utan tar fram ett cigarettet paket och en tändare. Han tänder en cigg och räcker fram den. "Ska du ha?" Jag tvekar först men tar sedan ett bloss och ger tillbaka den. Vi står tysta en stund medans Leo röker innan han frågar "Vad heter du föresten". "Ehh Ivar" Svarar jag osäkert
"Förlåt ivar"
"Förlåt för vad?", Frågar jag.
"Jag borde ha stoppat dem tidigare, och förlåt för i matsalen också.. förlåt för allt!"
Det blir knäpptyst igen.
"Sanningen är att jag jag gillar dig.." Mumlar han medans han kollar ner i marken.
Jag rådnar och vänder mig bort för att han inte ska se.
Då öppnar någon ytterdörren och sticker ut bara huvet. "Vad gör du här ute i mörkret Leo? Kom in istället" Leo klappar mig lätt på axlen och går in.
"Vem var dedär?" Frågar Leos kompis innan dem stänger dörren.
"Ehh en polare bara"
När jag går hem själv i mörkret kan jag inte göra annat än att le. Trors allting som har hänt så känner jag mig otroligt lycklig. Jag kan inte sluta tänka på han där Leo.
Jag tror jag är kär.
