Admire || Foscar

1.

Livet utan Felix är lika grått och trist som en regnig måndagsmorgon. Lika meningslöst och hopplöst som en groda utan ben och lika tomt och ensamt som ett liv innanför låsta dörrar.

Känslan av att stå och svaja på kanten av ett stup hemsöker mig. Det är en svår balansgång. Vissa dagar vill jag bara kasta mig ner i avgrunden och få ett slut på smärtan. Andra dagar vågar jag nästan ta ett steg bakåt från stupets kant.

Månaderna efter att Felix lämnade mig var som en mardröm. Ni vet när man vaknar upp helt kallsvettig och skräckslagen och tyngden i bröstet är så tung att man knappt klarar av det. Man minns bara delar av det som har hänt i drömmen, bara de värsta bitarna har etsat sig fast.

Så var det för mig. Jag kommer inte ihåg mycket från de första månaderna utan honom. Det var en mörk period. Jag åt inte, jag sov inte, jag gick inte i skolan. Jag klarade ingenting.

Jag vande mig vid smärtan i bröstet som tyngde ner mig och som gjorde att varje andetag gjorde ont. Jag vande mig vid de tårfyllda ögonen som hela tiden hotade att svämma över. Jag vande mig vid känslan av tomhet. Men något jag inte vande mig vid var saknaden efter honom. Vart jag än är, vart jag än tittar, vad jag än hör, ALLT påminner mig om honom.

I början vägrade jag inse vad som faktiskt hade hänt. Att han faktiskt hade lämnat mig. När jag äntligen hade kommit hem från sjukhuset där jag hade hamnat efter att ha svimmat av i snön den där kvällen när han lämnade mig så begav jag mig genast till hans lägenhet.

Jag stod i timmar och sparkade, slog och skrek för att få dörren att öppna sig utan resultat. Tillslut bokstavligen bröt jag mig in. Som tur var hade han inget larm och jag tror än idag att ingen upptäckte mitt lilla inbrott.

När jag kom in i den mörka lägenheten så var inget sig likt. De få kläderna Felix hade ägt var borta, platsen där soffan som jag så många gånger har vaknat upp på brukade stå gapade nu tom. Felix doft fyllde inte längre luften utan det enda som fyllde mina lungor var lukten av damm och övergivenhet.

Jag bröt ihop mitt där på det smutsiga golvet där soffan som vi så många gånger vaknat upp i tillsammans brukade stå. För att vara ärlig så trodde jag att jag skulle dö, just där och då. Men jag överlevde, oturligt nog.

Jag överlevde och jag hittade Felix brev. Brevet han måste ha skrivit till mig i brådska då det var väldigt otydligt och kladdigt. Men trots att papperet var söndrigt i kanterna och att bokstäverna flöt ihop med varandra så var det något av det dyrbaraste jag ägde.

För det var från Felix.