Kapitel EIGHT Ludmila den grisen

251 5 0
                                    

Francescas POV:
Jag knackar på hennes dörr. German öppnar dörren;
"Hej Cami!" säger han osäkert.
"Francesca", rättar jag. Han ler bara och jag springer upp på hennes rum.
"Hej!" säger jag och försöker se henne i ögonen. Hon rycker till och vinkar. Hon tittar snabbt ner igen, och fortsätter med det hon håller på med- hon packar visst.
"Vad packar du till, Vilu?" frågar jag fundersamt.
"Åh, jag har inte fått pratat på hela morgonen, tack för att du sa mitt namn😂", skrattar Violetta.
Jag höjer ögonbrynen... WHAT???
"Det är inte bara jag här inne", säger Violetta.
"Vilu, jag fattar inte vad du...!?"
"Ambar är också här, hon har varit här hela morgonen, hon förhäxade mig tidigt imorse, när vi sa ett ord samtidigt. Jag lovade att inte prata förrän nån sa mitt namn", fortsätter Violetta och pekar in i hennes garderob. Där sitter Ambar och flinar.
"Hej!" säger hon gulligt. Jag ler mot henne;
"Hej, dig har jag hört talas om!" Hon nickar.
"Francesca va?" undrar hon.
"Japp! Violettas bästa vän," svarar jag och sedan vänder jag mig mot Vilu,"vad packade du till?"
"Studion, jag ska ta med mig texter", svarar Violetta, förvånad över frågan.
"Jaha, såg ut som att du packade chokladbollar😉!"
"Det gjorde jag också", säger hon och tar fram en chokladboll åt mig,"här." Sedan tar hon en själv och ger en till Ambar.
"Nu går vi till studion." Violetta nickar och säger hej då till Ambar. Hon sätter väskan över axeln och sedan går vi.

Violettas POV:
Jag går in till Angies lektion, där sitter Diego.
"Hej, snygging", säger han.
"Sluta!" säger jag bara och vänder mig mot Maxi. Han sitter och tittar ner i papper.
"Hur går det med den där låten?" frågar jag och pekar på papperna.
"Dåligt!" klagar Maxi och drar ner kepsen, som är blå och svart, med röd text- "cool"
Ludmila kommer in i rummet.
"Hej Violetaaaaaaa", överdriver hon med mina "a:n" och hånler.
"Hej Ludmiiiiiiiiiiila", svarar jag irriterat tillbaka.
Jag sätter mig bredvid Maxi och väntar på att Angie ska komma. Jag slår in koden på min mobil och kollar insta.
"Violetta! Kan jag få din autograf, eller ja... Jag vill ge den till ett av dina fans, de står där utanför fönstret, och du kommer bli plundrad om du kommer i närheten av dem. De ÄLSKAR dig!" säger Ludmila och pekar mot fönstret.
"Jag kan nog ge de genom fönstret om det vore så, men jag tror dig inte, det är ju knäpptyst utanför fönstret, dessutom så ser jag inga personer!" svarar jag kaxigt.
Ludmila blir inte förvånad över att jag säger nej. Hon skrattar bara. Som om det ver det hon ville, att det var en del av en plan... En ondskefull plan!
"Nämen, titta, där är ju León!" säger Ludmila och pekar ut mot fönstret, "i parken."
Det går jag minsann på och springer till fönstret och tittar ut. Där står inte León!
Jag vänder mig om för att gå och säga åt Ludmila, när jag halkar i något. Det är kladdigt och vått, grått och illaluktande.
"Ludmila!" ryter jag när hon sätter sig på en stol för att "koncentrerat" lyssna på Angie som kommer in i rummet, som om hon inte hade gjort ett skit.
"Men Violetta, vad har hänt?" undrar Angie, och kollar på Ludmila innan jag har svarat.
Sedan kollar hon på mig och jag nickar. Hon sträcker ut handen till mig och jag reser mig. Hon gör en viftande hand åt Ludmila att hon ska komma. Jag följer med, och vi går ut alla tre utanför klassrummet.
"Ludmila?" undrar Angie.
"Ja."
"Vad har du gjort?"
"Ingenting, det var inte jag, varför får jag skulden!?" låtsasgråter Ludmila. Jag tar över;
"Hon hällde ut något kladdigt och halt på golvet, och jag halkade i det. Först lurade hon mig att gå till fönstret- hon sa att León var utanför- och när jag vände mig om för att säga till henne att hon hade fel, halkade jag!"
Angie ger Ludmila en allvarlig blick. Jag går in till klassrummet igen, men hör ändå vad Ludmi och Angie säger.
"Ludmila, en gång till och du får ett straff!"
"Men du är inte rektor...", säger Ludmila emot.
"Nej, det är jag inte. Men det här är min lektion, och om du gör om något dumt på min lektion, då bestämmer jag." Ludmila börjar gå bort från klassrummet.
"Den grisen!" viskar jag för mig själv.
Diego kommer mot mig.
"Violetta, varför tänka på León? Jag är ju här!" Han tor visst att jag tänker på León, jag tänker ju inte på León, eller jo, nu gör jag det!
"Diego, jag är ihop med León nu, så du behöver inte bry dig!"👊
"Förlåt för att...", börjar han och försöker kyssa mig. Plötsligt kommer LEÓN in! Vad gör HAN här? A ja, strunt samma! Han ser att jag försöker dra mig ifrån Diego och rycker mig mot honom själv.
"Sluta, Diego!" ryter han, "Violetta och jag är tillsammans, acceptera det!"
"Nämen tjena, tuffing! Frisk?" León skakar argt på huvudet;
"Hälsar på!" förklarar han.
"León, jag försökte inte...", börjar jag men León hyschar mig, tar med mig utanför klassrummet och stänger dörren. Att se honom i ögonen gör mig så glad att jag börjar gråta. Han tittar på mig och kramar om mig.
"Det är tomt!" får jag fram i några snyftningar.
"För mig med, på sjukhuset, men nu kunde jag hälsa på."
Efter att ha kramats en stund rycker León till.
"Vad är det?"
"Vad är det här?" undrar han och drar upp handen. Hans hand är alldeles kladdig och grå.
Jag suckar;
"Ludmila... Lång historia!"
Det blir tyst en stund.
"Det var Diego som försökte."
"Jag vet, jag såg ju det😚."

ViolettaDär berättelser lever. Upptäck nu