Kapitel FIVE Tävlingen

262 10 1
                                    

Leóns POV:

Vi dricker varm choklad och får en bulle var av Olga. Violetta skriver en dikt till mig i hennes dagbok. Jag får inte titta, men tjuvkikar ändå lite över hennes axel. Hon ser mig i ögonvrån och skrattar åt mig.
"Nej, inte titta!" säger hon och föser iväg mig till ett hörn, som om jag får stå i skamvrån.😝 men hon skojar bara med mig. Det plingar till i min mobil. Jag tar långsamt upp den, jag vet inte om jag ska svara... Tänk om det är Lara!? Men motvilligt drar jag ändå upp den ur fickan. Det är Lara! Men hon har inte skrivit nåt om det som hände tidigare idag.
"Hej, León! Tävling på torsdag morgon kl. 10.30, hoppas du kommer. // Mvh Lara, puss och kram."
Det sista hade hon inte behövt skriva. Hon vet ju nu.
"Kom nu, den är klar!" nästan ropar Violetta. Jag lägger ner telefonen i fickan, utan att fundera.
Jag lägger mig bredvid henne i sängen och tittar ner i hennes dagbok. Jag läser tyst några ord, men bestämmer mig sedan att börja om och läsa högt, för att hon ska veta att jag tolkar den på samma sätt som henne;
Du är värmen som värmer mig
Den som tröstar
Du som alltid finns där, när jag behöver dig
Älskar dig mest av alla
Räddar mig när jag ska falla
Kanske överdriver jag
Men du fyller min dag
Älskar dig med hela mitt hjärta, ja
Precis som du till mig, en gång sa
Har alltid funnits där för mig
Önskar att jag kunnat funnits för dig
Men nu är här och nu
Den finaste av alla, det är du
Jag blir rörd, lite generad och alldeles fylld av kärlek. Hon skrev en dikt med samma ord som jag skulle kunna skriva till henne.
"Tack!" säger jag och kramar om henne. Plötsligt kommer German in i rummet, och jag tittar upp.
"Vad gör du med min dotter, León? Ut härifrån!" skriker han. Jag tycker så synd om Violetta. En SÅ överbeskyddande pappa kan inte vara roligt, när man har vänner hemma.
"Sluta!" Det flyger bara ur mig.
"Våga inte säga emot", ryter han och pekar mot dörren. Jag börjar resa mig upp, men Violetta drar ner mig. Hon har en arg, frustrerande, och förvånad blick mot sin pappa och säger:
"Nej! León och jag..." Mer säger hon inte. Jag vet att German aldrig kommer att få veta om inte någon säger det, och jag tar mod till mig;
"Är ihop!" Violetta hoppar till och hela sängen gungar, som om jag sagt något skrämmande som hon inte var beredd på... Fast det gjorde jag ju, nästan i alla fall! German blir rasande och tänker skrika så att fönstren spricker, men hejdar sig.
"Grattis, äntligen har du klarat det utan bråk, för jag har inte sett dig ledsen, Violetta. Jag är så stolt över dig", säger han istället och går fram för att krama Violetta. Violetta är som is eller sten, fastfrusen och ser rädd ut för sin pappa. Hon drar sig intill mig och jag kramar tillbaka för att typ, "skydda henne". Han ser att han inte ska krama henne och går tillbaka. Han dunkar mig lätt i ryggen, och säger att jag ska ta hand om Violetta. Klart jag gör!

Violettas POV:
Tävlingen börjar om bara nån timme och jag ska fråga om Francesca och Cami vill följa med, kanske Maxi och Marco. Signalerna går i telefonen... Men tillslut hör jag en röst i Francescas telefon;
"Marco!" säger rösten. Aha, det var därför det gick så många signaler, han visste inte om han skulle svara eller inte.
"Hej, det är Violetta, var är Fran?" undrar jag.
"I duschen."
"Okej, skulle du vilja gå på en motocrosstävling, León ska tävla...!?"
"Visst, gärna, jag ska prata med Francesca när hon kommer ut från duschen", svarar Marco.
"Bra, bra, ses väl därå, chao!" säger jag och lägger på. Sedan ringer jag Cami och Maxi också. De kommer dit!

Två timmar senare står vi där, Maxi, Cami, Fran, Marco och jag. Vi tar en glass i kiosken nära banan och nu är tävlingen igång. León är snabbast de två första varven, men det är ett kvar. Han tappar fart... Inte likt honom. Han ligger 5:a av 6:a och det ser inte bra ut. Plötsligt ser jag att han inte mår bra, när han kör förbi. Han är ju nästan GRÖN I ANSIKTET! Håller han på att kräkas??? Jag tittar på Fran, hon ser förvirrat på mig, hon har sett samma sak. Vi springer fram till Lara som koncentrerat studerar tidtagarurets tid.
"Lara!" Hon tittar upp. Vi är alldeles andfådda och orkar knappt prata, men vi flåsar fram orden;
"León... Han... Ah, ah, hö, gahhh, han är... Grön i ansiktet! Mår illa, ser ut att kunna somna och kräkas när som helst", skriker jag. Francesca står bredvid och nickar för att bekräfta det. Egentligen vill jag inte prata så mycket med Lara, men hon är vårt enda hopp om León ska klara sig från att ramla av motocrossen. Hon ser skräckslaget på oss;
"Han sa att han mådde lite illa innan, men jag sa att det var nervositet. Jag hade FEL!!!"😱 utbrister Lara.
Hon börjar springa åt ett håll, vi följer efter så snabbt vi kan.
Tillslut tvärstannar hon framför en sponsor, eller vad det nu heter!!?
"Stoppa loppet!" skriker hon för att mannen ska höra, det låter så himla mycket från folkmassan och motocrossarna. Mannen ser i Laras, mina och Francescas ögon att det är på stort allvar, och sätter igång en tuta. Alla förarna stannar utom León, som kör rakt på. Han hör väl inte, somnar väl när som helst!!!😵😵 Alla förare får flytta sig för att inte bli påkörda. Lara tar sin hoj, sätter på sig en hjälm och ger mig en hjälm. Jag sätter på mig den, hon visar med handen att jag ska hoppa upp. Sedan kör vi ut på banan, för att stoppa León. Det enda sättet att stoppa honom är att krocka, och riskera skador, men jag gör allt, för den jag älskar.

ViolettaWhere stories live. Discover now