Barnhemmet

Kap 2 Flytta?

Jag fattar ingenting. Hur kan de göra så här mot mig?! Först säger de att de ska skiljas och sen att mamma ska flytta till värsta spökhuset mitt ute i ingenstans!
Mamma kommer in i rummet.
"Alva, du måste packa!", Säger hon.
"Hur ska jag kunna packa? Det finns för mycket här, ska jag packa ner min pojkvän och hela det här huset i min lilla väska?", svarar jag surt. Varför måste såna här saker hända just mig?
Livets fråga...
Kan det inte hända någon annan i stället?
Jag ringer Alex, min pojkvän.
"Alex du måste komma!", skriker jag i telefonen.
"Kmr om fem", säger han och lägger på.
Jag begraver ansiktet i händerna och suckar djupt...

Fem minuter senare ringer det på dörren, precis som Alex sa. Jag springer och öppnar och nästan flyger på honom.
"Vad händer?", Säger han.
Jag tar tag i hans hand och drar in honom på mitt rum.
"Jag ska flytta...", säger jag lågt och tittar in i väggen. Han bara nickar.
"Vart?"
"Ut på landet till ett gammalt barnhem"
"Mamma säger att vi ska renovera det och kanske öppna ett litet hotell... Hur nu det skulle bli. Det bor ju typ ingen där..."
"Kommer vi att kunna träffas endå?", frågar han oroligt och jag tittar upp i hans ögon.
Sedan kysser han mig.
Efter ett tag drar jag mig undan för någon sekund.
"Jag vet inte", mumlar jag och låter en tår rinna ner för min kind.
"Gråt inte...", säger Alex och kramar min hand. "Det blir bra. Jag lovar." Och jag önskar att han hade rätt.
Men jag vet att det inte kommer bli så. Vi kommer aldrig att kunna träffas mer.
Jag kommer tappa kontakten med alla mina kompisar och allt kommer bara vara skit.
Jag kysser honom lätt på kinden innan jag lägger mig ner i sägen med ansiktet mot väggen.
Alex håller om mig och jag låter tårarna rinna ner för mina kinder. Kommer vi någonsin kyssa varandra igen?
Vi fortsätter ligga där och gråta i all evighet, känns det som.
"Jag älskar dig för mycket", viskar han till mig.
"Jag vet", viskar jag tillbaka. Sen ligger vi där ett tag till. Utan att säga något, bara ligger där. Jag hinner nästan somna i Alex skyddande famn. Men just då öppnar mamma dörren. Vi reser oss genast upp och tittar på henne.
"Precis som jag sa förut Alva, så måste du packa. Inte bara ligga där och pussas." Hon vände på klacken och gick.
"Jag tror att jag måste", sa jag och kysste honom en sista gång.

Andra kapitlet! Hoppas ni gillade det. Blev lite kort men det kan inte hjälpas xD
Ha det bra!
/Elvira