Barnhemmet

Kap 1 tårar i mörkret

Jag sitter på mitt rum vid datorn och kollar på youtube.
Mamma och pappa pratar lågt men irriterat nerifrån köket.
Att de alltid ska bråka.
Jag suckar djupt innan jag tar upp min mobil och kollar insta och snapchat.
Då känner jag hur hungrig jag är.
Jag går ner till köket där mamma sitter vid köksbordet och gråter. Pappa sitter mittemot henne och skäller.
När jag kommer ner tystnar de.
Jag tar en frukt från fruktskålen, ger de en snabb nick.
Jag är just på väg upp igen när mamma stoppar mig.
"Gumman jag tror vi måste prata", säger hon.
"Jag och mamma har pratat och...", fyller pappa i innan jag avbryter honom.
"Jag vet redan slutet. Så du behöver inte ens säga det."
Och med de orden vänder jag mig bara om och springer upp mot mitt rum igen.
"Alva vänta!", ropar mamma efter mig. Men jag bryr mig inte. Tårarna rinner ner för kinderna och kletar ut min mascara. Jag öppnar dörren till mitt rum och smäller igen den innan jag bara slänger mig på min säng och borrar in huvudet i kudden. Och där ligger jag och gråter i, ja jag vet inte hur många timmar jag bara ligger där.
Mamma och pappa kommer inte upp. Varför skulle de ens? De bryr sig ändå inte om mig...
Tillslut måste jag ha somnat. För när jag kollar upp så står mamma och pappa där.
"Det var inte meningen att det skulle bli så här gumman", säger mamma och stryker mig över kinden. Men jag slår bort den på en gång. Jag vill inte ha någon äcklig hand i mitt fejs.
"Varför gjorde ni slut?", säger jag och stirrar stint från den ena till den andra. Mamma och pappa tittar på varandra igen, och mamma nickar. Vad ska det här betyda?
"Det blev lite bråkigt om vart vi ska bo", började mamma. "Pappa vill bo kvar i stan och jag vill flytta ut på landet", fortsätter hon.
"Jag ska flytta ut till ett ett hus som var ett barnhem förr i tiden"
"Och flyttfirman kommer imorgon"
"Jag hatar er! Jag hatar er! Jag hatar er!", Skriker jag och slår i kudden.
"Ni bryr er ju fan bara om er själva! Inte om min framtid! Jag vill inte flytta! Jag vill finnas kvar här med Alex och alla mina andra vänner! Ni är bara några jävla idioter som vill förstöra mitt liv!"
"Men...", försöker mamma men avbryts sedan igen.
"Nej inga men! Gå bara och dö! Jag vill ändå inte ha er kvar!"
"Du säger inte så till mig.", säger pappa varnande.
"Jo det gör jag!"
Han tar mina händer och håller de hårt.
Sedan släpper han och går ut och smäller igen dörren igen.