Där sitter en tjej med blicken fäst i marken. Hon ger ifrån sig små snyftningar emellanåt, som blandas med kortvariga gråtattacker. Jag går med försiktiga steg upp för den upplysta gatan och försöker att gå lite tystare så att hon inte ska lägga märke till mig.
När jag kommer närmare kan jag se de långa bruna vackert lockade hår som ligger mjukt mot hennes skulderblad. Hon har en svart skinnjacka och ett par svarta klackar på sig. Jag går de sista stegen mot busshållplatsen i en snabbare takt för att kunna se vem de är. Om jag möjligtvis känner henne. Chansen är troligtvis inte så stor eftersom att mitt umgänge är ganska litet och begränsat, med endast ett fåtal nära vänner. Eller rättare sagt 'två' nära vänner. Sabrina och Cornelia. Sabrina lärde jag känna på ett kollo för två år sedan. Vi var båda lite udda och passade inte riktigt in den övriga grupp tjejer som var fullproppad med så kallade "fjortisar". Så när dom låg i sina sängar och skvallrade om vilka som hade hånglat med vilka, hur fulla dom hade blivit på sina tjejkvällar, och om hur jobbig kollo regeln var som hänvisade till att man inte fick ha på sig smink under dagen. Och för att inte glömma hur alla i vårt rum stod hoppressade framför den lilla träspegeln som hängde på väggen ovanför den gamla träbyrån och kommenterade om hur feta alla är och om vilka bantningsmetoder som funkar bäst. Det kanske låter överdrivet för ett gäng tolvåringar, men folk förändras fort...
Under tiden låg jag och Sabrina och pratade om allt mellan himmel och jord. Men mest om våra favorit youtubers. Vi kunde ligga och kolla och kommentera klipp ända in på småtimmarna, tills någon av "fjortisarna" skrek på oss att vi "SKULLE HÅLLA KÄFTEN" eftersom man antagligen får acne av att inte få sin behövda sömn. Vi kollade bara på varandra och föll genast in i ett skrattanfall.
Efter kollot visade de sig att vi inte bodde mer än några få tunnelbanestationer ifrån varandra.
Jag och Cornelia gick på samma dagis, och sedan dess har vi hållit ihop genom hela låg, mellan och nu högstadiet. Mamma säger att på dagis gick det inte att sära på oss när det var dags att gå hem, och att vi ofta sprang och gömde oss på toaletten så att ingen kunde hitta oss.
Så är det nästan fortfarande. Vi är med varandra nästan hela tiden. Vi går till och med i samma innebandylag.
När jag kommer till busshållplatsen tar jag tag i en soptunna som står bredvid mig för att inte ramla. Soptunnan sitter inte riktigt fast i marken så min hand gör att den vinglar till och ett svagt "kling" uppstår när metallen stöter emot trottoaren som sitter runt grävhålet.
Den gråtande tjejen lyfter på huvudet och fäster blicken på mig. "Denise" säger jag som en viskning. Som att jag inte ville att någon skulle höra utom hon. "Ja?" Hennes röst är bräcklig och den rinnande mascaran har format ett spindelnäts liknande mönster på hennes röda kinder. "Vad gör du här? Vad har hänt med dig?!" "J-jag" börjar hon men hon kommer inte längre fören hon brister ut i gråt vilket hindrar henne från att fortsätta meningen. Jag går fram och sätter mig bredvid henne. Jag lägger min hand på hennes rygg och börjar göra små cirklar på hennes rygg med min handflata.
Efter någon minut kollar hon på mig med rödsprängda ögon och hon påbörjar sin mening på nytt. "jag fick just ett meddelande av min pappa..." Hon kollar ner i marken och tar ett djupt andetag för att samla sig innan hon fortsätter. "Och han sa att min mammas cancer är tillbaka"
------------------
Förlåt för att mina kapitel inte är så långa men jag ska försöka göra dom några sidor längre då och då <3
/millins
