Det omöjliga

8

Harry:

Jag vaknade och så hörde jag något från nedervåningen.

"Fred! Bara för att du är myndig nu så kan du inte transferera dig överallt" skrek Mrs. Weasley på Fred.

Ginny hade redan gått upp. Hon satt på en stol vid fönstret. När hon såg att jag var vaken så log hon ett varmt och kärleks fult leende. 

"God morgon" sa Ginny "Vi ska åka om en timme"

Jag satte mig upp i sängen och satte på mig glass ögonen. 

"Ska vi gå ner nu och äta frukost nu?" frågade jag. Hon nickade och så gick vi ner. Vid bordet satt en butter Ron och en väldigt glad Lavander. Jag la märket till ringen på Lavenders hand och plötsligt blev Rons min väldigt förstårlig. Han hade friat till Lavender.

"God morgon" sa Ginny.

"Ron har friat till mig" sa Lavender och visade upp sin ring. Och så fort hon sagt det så kastade hon sig över Ron och kysste honom som om aldrig hade gjort något annat. Ginny såg på mig och så himlade hon med ögonen. Jag log mot henne. 

Hermonie: 

Snart skulle de andra komma till Hogwarts. Jag satt i stora salen och åt frukost när en uggla kom med ett brev till mig. Det var från Harry. Jag öppnade brevet och började läsa.

Kära Hermonie 

Vi kommer att anlända till Hogwarts ikväll i stället. Tåget är nämligen sönder. Det går bra men Lavender kan inte sluta kyssa Ron. Hon är helt galen Ron friade nämligen till henne igår.

Men mer läste jag inte. Han hade friat till Lavender och hon hade sagt ja. Jag knöglade ihop brevet och så kände jag tårarna rinna ner för min kind. Jag sprang ut ur den stora salen och så satte jag mig i ett hörn och så grät jag. Men då kom någon. Det var Draco han satte sig ner framför mig. 

"Vad vill du då? Skratta åt mig eller?" frågade jag hest.

"Nej. Men vad skulle kunna sudda bort ditt vackra leende?" frågade Draco och så log han medlidande mott mig. Men när jag inte svarade så fortsatte han "Kom med mig så kan vi göra något så att du slutar tänka på vad som gör dig ledsen" 

Han sträckte fram en hand. Jag tog den och då drog han upp mig. Jag torkade bort tårarna från min kind. Vi gick ut ur skolan och så satte vi oss vid trädet nära sjön. Vi pratade och pratade han fick mig att skratta. Han fick mig att glömma Ron och hanns fästmö Lavender. Han var så snäll. Tiden flög förbi när vi pratade med varandra. Vi pratade så länge att solen var på väg ner men det kändes som om vi bara hade pratat i några minuter. 

"Jag vill visa dig en sak. Häng med mig så ska jag visa dig" sa Draco. Han lede mig längre och längre bort från skolan. Vi gick upp för en liten backe och halvvägs upp så stannade Draco.

"Varför stannade du?" frågade jag.

"Blunda" sa Draco.

"Va" sa jag förvånat.

"Lita bara på mig" sa han och så blundade jag. Han tog tag i min hand och ledde mig fram. Jag kände att vi gick högre och högre upp för backen. Kan jag verkligen lita på honom. Jag har hatat honom ända tills idag. Han kanske bara gjorde allt det här för att skada mig. Men det kändes inte så. Det kändes som om han faktist gjorde allt det här för att vara snäll. 

"Så öppna ögonen" sa han. Jag öppnade ögonen och framför mig såg jag det vackraste som jag någonsin har sätt. Framför mig fanns fanns det träd som såg ut som om dom var från en saga. Solen gick ner och det fanns ett stup. Och skogen brede sig ut nedanför stupet. 

"Vad vackert det är" sa jag och så satte Draco ner med benen hängande ner för stupet. Jag satte mig ner brevid honom.

"Jag brukar komma hit när jag är ledsen eller arg" sa han.

"Tack för att du muntrade upp mig idag" sa jag. Han tittade på mig och jag tittade på honom.

"Jag skulle göra vad som helst för att få dig att le" sa han och så lutade han sig mot mig och kysste mig. Jag trodde att kyssen skulle vara känslokall men den var tvärt om. Det var en kyss med passion, kärlek och glädje. Det var den perfekta kyssen. Jag hörde ljudet av ett tåg. Så vi slutade kyssas. 

"Jag måste gå nu" sa jag och gav honom en snabb kyss. Sen ställde jag mig upp och började gå mott skolan. Samtidigt så spelade jag upp kyssen i huvudet om och om igen. 

När jag kom in i stora salen så satt redan Ginny och Harry där. Ginny lutade huvudet mot Harrys axel. Jag satte mig ner mitt emot dom. Helt plötsligt så knuffades jag åt sidan. Det var Lavender som kysstes med Ron. Jag la inte ens märket till Ron och Lavender först.

"Vad är det Hermonie? Du ser ut som om du är på en annan värld" frågade Ginny leende.

"Det har inte hänt något. Jag är bara väldigt glad" svarade jag men jag ljög. Något hade hänt. Men när jag tänkte tillbaks på kyssen med Draco så var det inte Draco jag såg utan det var Ron. Mitt leende försvann med ett kick. Jag antar att man inte kan glömma någon som man älskat i flera år bara sådär. Det kommer att ta tid men jag ska försöka om det så ska ta 500 år. Och Draco kan hjälpa mig på vägen. Men om jag inte kan glömma Ron då? Tänk om Ron och Lavender skappar en familj medans jag är ensam och inte kan tänka på något annat än Ron. Det får inte hända. Jag avbröts i minna tankar av ett glas pumpa jos som ramlade ner i mitt knä. Glaset åkte ner medans Lavender och Ron kysstes. Dom slutade inte kyssas dom brydde sig inte ens. Hela min klädnad var täckt av pumpa jos. Jag kände hur adrelaninet pumpade genom minna ådror. Jag stälde mig upp och sprang ut från den stora salen. 

Ginny:

Efter middagen gick jag och Harry ut till sjön. Vi satte oss brevid varan med fötterna i vattnet. Månskenet speglades i vattnet. Jag la huvudet på Harrys axel. Det började regna. Så vi ställde oss upp och började springa in mott skolan. Men när vi bara hade kommit några meter så snubblade jag på en sten men Harry fångade mig. Vi stod tätt intill varandra. Vi brydde oss inte om det våta kalla regnet. Harry tog undan mitt hår från mitt ansikte och så mötes våra läppar i en kyss. Men det perfekta ögonblicket försvann nästan genast. Jag hörde någon skrika något en bit ifrån och ett rött ljus kom rakt mot Harry. Harry blev medvetslös och föl till marken. Jag vände mig om med trollstaven i handen för att se vem som hade kastat förbannelsen. Några meter ifrån mig stod Dean. 

"Du ljög för mig!" skrek han argt. Jag tittade på honom ett tag men jag såg inga tårar jag såg bara hat. Hat som var riktad mot mig och Harry. Han knyckte till på handen och så kom en ny ljusblixt ut från hans stav men den här gången var jag bered.

"Protego" sa jag. Han kokade av ilska. Han höjde trollstaven igen men så fort han gjort det hörde jag en röst skrika.

"Expelliarmus!" skrek professor Mc Gonagol och våra trollstavar flög ur våra händer "Vad i hela friden gör ni! Att atakerra en annan elev!"

Hon kollade mot mig och fick se Harry på marken. 

"Till rektrorn med er medans jag tar Potter till sjukhusflygeln" sa hon bestämt och så höjde hon sin trollstav och så började Harry flygga över marken. Jag och Dean gjorde som hon sa för vi visste att hon inte skulle ändra sig

Förlåt för att jag inte har publicerat på ett tag men jag hoppas att ni gillar den. Tack så mycket för att ni läser minna böcker. Jag ska försöka publicera ett kapitel i veckan från och med nu.