In i Elden

Kapitel 1

Det har alltid varit den självklara sanningen för mig, jag vet vad jag är och jag vet att jag måste hålla det gömt för världen. Ensamheten har med tiden blivit ett problem med det men jag bara går vidare antar jag. Men hur ska man gå vidare sen när det inte längre finns något att gå vidare till? Det är det som kanske kommer hända mig om jag inte stoppar det. Den eviga plågan för landet har växt och bredit ut sig över hela landet nu. Sjukdomen sprids mer och mer för varje dag. Jag kan välja att gömma mig för att inte visa att jag inte kan bli smittad eller slå tillbaka. Om jag får bestämma skulle jag välja den andra alternativet. Om jag skulle fråga min familj skulle dom ta det första för mig. Jag förstår dom. Min familj består bara av min mamma och min syster. Våran pappa var en häxa och brändes på bål när vi var mindre. Inte så små så att vi inte kommer ihåg det, nej. Jag drömmde många mardrömmar det första året då om elden som äter av min hud. Jag saknade min pappa så mycket då och kort efter hans död började mina krafter visa sig. Det var då vi flyttade första gången. Idag blir kanske våran sista flytt. Min mamma och syster är inte imuna mot sjukdomar som häxor. Jag har alltid tagit hand om dom och min död skulle inebära slutet för min mamma.

Några dagar tidigare...
Fey kastade nåt hårt på mig från andra sidan huset. Huset var ett enda rum bara och hon satt mot en kort sida. Hon skrattade och plockade upp en till nöt och kastade på mig. Hennes röda hår nådde henne ner till axlarna och lockarna hoppade lätt över hennes axlar när hon skrattade. Hennes fräknar hade börjat framhävas av sommar solen utomhus men just nu fanns inget solsken ute, bara regn. Det fick mig att tänka på mina egna fräknar som säkert även dom hade kommit fram igen. Jag tog upp den första nöten hon kastat på mig och kastade tillbaka den på henne. Hon duckade snabbt och jag insåg att det var lönlöst att försöka fortsätta träffa henne. Hon tog hastigt upp nöten igen och kastade den på mig igen.
Mamma kom in i huset nu med en filt lindad kring hennes seniga armar. Det hade varit ont om mat och den mat vi fick gav hon till oss. Hennes nöt bruna hår var slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet och några envisa slingor ramlade ner i hennes trötta och gamla ansikte. Allvaret slog mig när hon började hosta och satte sig försiktigt ner.
"Mamma mår du bra?" Sa jag och skyndade mig till hennes sida.
"Jadå" svarade hon och klappade mig på armen. "Skulle du kunnde vara så vänlig att tända brasan bara? det blir så fruktansvärt kyligt när det regnar"
Jag svarade med en nick och sträckte ut armen mot våran lilla kamin i mitten av rummet. Jag vred på handen och slog ihop med fingrarna in mot handflatan så min hand bildade en knyt näve och en låga flammade sakta upp i kaminen.
Min mamma gav mig en trött och road blick.
"Om bara du och din far vore tillåtna i samhället" sa hon lite avlägset och jag slog ner med blicken. Det var länge sedan vi diskuterade våran pappa. Mina minnen slogs tafatt iväg ur mitt huvud när min mamma började hosta igen.
"Är det nåt annat jag kan göra?" Frågade jag.
"Nej tack det är bra." Sa hon medans hon lutade sig bak i stolen och slöt ögonen.
Jag suckade lätt när hon hade somnat och reste mig upp. Jag gick till Fey som setat relativt tyst i hörnet nu med undantag från små nynnanden.
"Mår mamma bra?" Frågade hon tyst.
Jag log för mig själv. Det är klart att man inte kan lura ett barn.
"Jadå det tror jag, hon är bara trött antar jag" jag log och gav Fey en kram.
"Jag går ut ett tag nu, se till mamma" sa jag och började gå mot dörren.
"Okej se upp för främlingen utanför huset vid stigen bara." Sa hon. Jag stelnade till mitt i en rörelse framför dörren.
"Vem?" Frågade jag medans jag försökte kolla ut genom fönstret. Man hade en perfekt syn över hela stigen men jag kunde inte se någon stå där.
"Hon vill inte synas" sa Fey och log.
"Okej..." Sa jag medans jag tänkte igenom vad hon sagt. Jag kollade ut genom fönstret igen och såg en skugga stå lutad mot ett träd. Mitt blod frös till is.
"Fey. Väck mamma om jag inte kommer tillbaka om en timme" sa jag stelt. "Jag ska ut och prata med främlingen"
"Okej var försiktig" sa hon.
Jag öppnade dörren och klev ut. Skuggan stod kvar och började gå mot mig.
"Hallå!" Ropade jag mot honom. "Det här är våran mark, jag måste be dig att gå härifrån." Han började när a sig nu och jag kunde urskilja lite av hans ansikte.
"Nej" viskade jag och blinkade. Han var borta. Han skulle aldrig ens existerat.
"Pappa..." Mummlade jag