Love at first coffee •••» Foscar

En ny vän

Felix
Trots takets tråkiga, vita färg fångade det mitt intresse för stunden. Det var faktiskt längesedan jag fick en ny vän. Visst, jag har Ogge och Omar, men dem har jag haft i princip hela mitt liv. Jag antar att jag är lite för udda i dagens samhälle. För feminin. Men sån är jag.

Mamma och pappa är bortresta, i Italien.
Vi behöver det, sa dem. Men vi behöver också dem, caféet behöver dem. Men visst, det är faktiskt rätt så sjysst när dem är iväg - jag menar - man kan ju göra massa saker man vanligtvis inte får göra.

Med det menar jag inte att jag och Alva är värsta rebellerna, för det är vi inte. Alva är den mest ansvarsfulla, hon tar liksom hand om lilla virriga jag, hon brukar kalla mig för det. Hennes lilla virriga Felix.

Med brist på underhållning plockar jag upp min mobil med en suck, och skrollar igenom kontakterna tills jag hittar ormisen.
Telefonen piper några enstaka pip innan Omars, flåsande röst hörs.

"Eh hej?", frågar han i mobilen.

"Haha hej Omar, det är Felix. Eh, vad gör du?", jag fnissade tyst och det blev tyst några sekunder.

"Alltså jag var precis ute och joggade och jag kom precis in ermhh", hans röst lät nervös.

"Ett helt maraton eller? Allvarligt Omar, du ljuger", sa jag så seriöst jag kan och Omar suckade tyst.

*Omar vem är det?*, en röst jag mycket väl kände igen viskade andra sidan luren.

"Shh Ogge", fräste Omar frustrerat.

"Ogge? Vad gör ni?", frågade jag och blev med ens seriös.

"Inget", blev svaret -en aning för snabbt för att jag skulle tro på Omars svar - från Ogge.

"Okej, men vad ni än gör, vill ni komma till mig senare?", frågade jag med en suck. Det blir tyst en stund.

"Eh visst, om en stund", svarade Omar och innan jag ens hunnit blinka är samtalet avslutat.

Jag skrattade tyst för mig själv åt det märkliga samtalet. Inget? Tror inte det.

Någon dryg halvtimme senare smällde dörren igen och Omars röst ljöd mellan väggarna.

"OMAR IS IN THE HOUSE BITCHES!", skrek han och jag kunde ana ett fniss från Ogge. Jag reste mig från sängen för att gå ner till nedanvåningen, men stoppades av synen av både Ogge och Omar komma gåendes i korridoren.

"vad gjorde ni?", frågade jag utan att hälsa. Både Omar och Ogge blev med ens röda som tomater i huvudet. Jag skakade på huvudet, innan jag släpper ut nästa mening.

"Hej, hur har ni det?", hälsade jag och dem verkade slappna av en bit igen. Tack gode Gud. En spänd Omar och Ogge är aldrig bra.

"Jo tack, du?", sa Ogge, stående lite awkward med händerna i fickorna.

"Men kom in vetja", sa jag och gick vägen in till mitt rum igen. Omar gick små runder i mitt rum, kollade på sakerna han säkert sett mer än hundra gånger.
Ogge däremot satt sig på sängen, samma som jag.

"Jag har fått en ny vän!", utbrast jag och klappade händerna.

"Va! Vem är det? Är hen snygg? Var träffades ni? Hur gammal är hen?", Omars frågor verkade aldrig vilja ta slut.

"Han heter Oscar, han är runt min ålder tror jag, jag träffade honom på caféet, och ja, han är väl rätt så snygg", lögn. Rykande het var nog ordet som egentligen stämde in på honom.

"När kan vi träffa honom?", nu var det Ogges tur att prata.

"Nu? Om ni vill? Om han vill!", sa jag tankfullt och när tankarna på honom for igenom huvudet kittlade det till i maggropen av nervositet.

"Ja!", sa Omar och klappade exalterat händerna. Jag skrattade åt hans entusiasm som plötsligt framhävde sig från där han innan uttråkat pillat på mina egna saker.

Under både Ogges och Omars blickar plockade jag upp mobilen och tryckte upp hans kontakt.
Jag hann endast få upp räkningen till två pip innan hans lena röst svarade i telefonen.

"Tja, Oscar här!", var de första orden han någonsin sa till mig på telefon.

"Hej Oscar! Stör jag? Jag kan ju ringa tillbaka senare om-", han avbröt mig med ett svagt skratt.

"Nej, jag är aldrig för upptagen med att prata med dig", sa han och jag kunde inte undgå att få ett stort leende över mitt ansikte.

"Gulligt", sa jag och började pilla med mina byxor. Det var tyst i några sekunder innan jag kom på vad jag egentligen ringde för.

"Oj, du? Är du för upptagen för att komma över?", frågade jag försiktigt.

"Nejdå, när kan jag komma?", orden han sa fick mig att återigen brista ut i ett stort leende.

"Nu?", sa jag och skrattade tyst.

"Jaoo, kommer direkt, förresten? Var bor du?", han skrattar ett härligt skratt som helt enkelt klingar perfekt i mina öron.

Jag gav honom adressen innan jag med ett stort leende la på, helt borta om att mina vänner faktiskt sitter bredvid.

"Felle is in loovee, Felle is in loove", sjöng Omar och mina kinder fick en röd färg.

"Det är jag inte alls", sa jag och försökte låta seriös, men tyvärr smög sig ett ovälkomnat leende på mina läppar vilket förstörde mitt svar.

Är jag äntligen kär? Eller är det bara en liten Crush som tillsammans med min ibland mer blyga personlighet som spelar mig ett spratt?

<><><><><><><><><>
Håller definitivt med Omar
Felle is definitely in love