Love at first coffee •••» Foscar

Mötet

Ps. Sry för alla små pauser överallt, är förresten inte så nöjd med detta kapitel.
Felix
Jag kan inte fatta, att jag är så nervös som jag är att möta Oscars föräldrar.
Jag menar, dem verkar ju verkligen trevliga. Och vad har Oscar isåfall fått sin trevlighet från om dem inte är trevliga?

Oscar stack hem till sitt för en halvtimme sedan, för att sedan hämta upp mig på vägen dit.
Jag suckade, pillandes igenom varenda av mitt klädesplagg. Inget tycktes passa.

"Felix?", Alvas mjuka röst ljöd bakom mig. Snabbt vände jag mig om och mötte hennes blick med ett leende. Hon är nog verkligen en drömsyster. Hon önskar allltid ens bästa, är alltid stolt över hennes tvillingbror.

"Fan, jag vet inte vad jag ska ha på mig", suckade jag, gav den stökiga garderoben en trött blick. Snabbt var hon framme vid mig, pillandes som jag bara några sekunder innan igenom galgarna.

"kan du inte ha denna?", sade hon och höll upp hennes personliga favoritkofta av alla mina. Den hade ett skinnjacks material, blandat med leopardmönster.

"Och sen något linne under?", fortsatte hon efter att han placerat koftan på sängen.
Snart hade koftan sällskap av både ett svart linne, och ett par svarta skinny jeans.

"Eller blir det för svart?", mumlade hon, men skakade sedan på huvudet då hon tycktes få en idé.

"Vänta, eller ta på dig det som ligger på sängen", sade hon, innan hon begav sig ut genom dörröppningen.
Jag gjorde som hon befallde, och jag måste erkänna att hon faktiskt har bra klädstil. Bara en stund senare återvände hon, med en av pappas parfymer, någon konstigt burk, samt en silvrig kedja upptagandes hennes händer.

"Vita strumpor", kommenterade hon efter synen av mina bara fötter. Snabbt hade jag plockat ett par vita sommarstrumpor ur lådan, och placerat dem snyggt på mina fötter. Ett tänkande ansiktsuttryck tog plats över hennes ansikte, då hon varsamt hängde den silvriga kedjan över min hals. Burken hon öppnade avslöjade genast en lukt pappa brukar bära, men jag klagar inte, den luktar faktiskt väldigt gott.

Hon drog några drag genom mitt hår, innan hon torkade av sina händer på sina blåa jeans och sprutade några enstaka sprut parfym mot min hals.

Hon såg riktigt nöjd ut över det som stod framför henne.
"Snyggt", kommenterade hon. Jag tog snabbt plats framför spegeln och tog in mitt utseende.

"Ser jag inte för 'badboy' ut?", undrade jag, hon skakade bara på huvudet av min fråga.

"Nu är det bara upp till din karma", log hon.

-

"Felix, han är här!", ropade Alva på mig där jag stod -fortfarande- och inspekterade mig i spegeln. Jag hade återigen börjat småskaka av nervositet. För att lugna ner mig själv tog jag ett djupt andetag, viskandes komplimanger till mig själv.

Snabbt var jag nere på nedanvåningen, och kämpade på mig mina vita skor.

"Lugna ner dig Felix, dem kommer inte döda dig eller något", skrattade Alva som tydligen hade märkt av min extrema nervositet. Jag nickade nästan omärkbart innan jag öppnade dörren för att sedan bli hälsad på en Oscar som sedan lät blicken söka över min kropp, med ett gillande ansiktsuttryck.

-

Så snart den lilla bilen stannade, var mina händer kallsvettiga av nervositet.
Herregud Felix, lugna ner dig.
Jag tog återigen ett djupt andetag innan jag öppnade bildörren.
Oscar gav mig ett beskyddande leende, innan han greppade min hand i hans.
Huset som jag tidigare inte synat, var litet. Men mycket fint.
Ett vitt trähus med vita knutor, en björk med långa, omvälvande grenar hängandes över marken fångade mitt intresse för stunden.

Grenarna svajade lugnt i luften, vilket fick ett vinande ljud nå mina öron.
Som väntat, stod vi snart framför den vita dörren. Oscar pressade in dörrklockan, vilket resulterade att ett plingande ljud hördes ut.
Oscar lutade sig lätt mot mitt öra.

"Du vet, du ser väldigt sexig ut i det där. Skulle det göra någonting om du bar det oftare?", jag fnissade tyst över hans mening, men allvaret kom snabbt ikapp när dörren öppnades av en man på kanske 55 år, med ett stort leende placerat på sina läppar.

"Hej Oscar! Och detta är?", frågade han vänligt. Jag sträckte artigt fram handen, vilket han med ovanligt mycket kraft skakade, leendet som inte lämnade hans läppar.

"Felix", log jag. Han besvarade leendet, med ett ännu större.

"Var är min lilla Oscar?!", hördes en kvinnoröst, och Oscar blev med ens en aning rödare i ansiktet. Han släppte min kallsvettiga hand då en kvinna som såg ut att vara i samma ålder som mannen, steg ut i den lilla hallen.

Antagligen hans mamma och pappa, eller med mycket stor säkerhet, hans mamma och pappa.
Kvinnan omfamnade Oscar i en stor kram, som Oscar smått stretade emot.

"Hej! Och du är?", frågade hon mig glatt då hon släppt Oscar.

"Felix", svarade jag och skakade hennes hand.

Jag ändrade snabbt befattning om hans familj, dem verkar vara väldigt trevliga.

"Men vad trevligt att ni kunde komma! Kom in!", sa kvinnan och släppte in oss efter att jag tagit av mina skor.

Huset var litet inuti, rätt så mycket möbler prydandes husets area. Kvinnan hade lett oss till vad som såg ut som vardagsrummet, med ett medelstort -vitt såklart- träbord dukat med ett fat med kakor. Att dem ens kunde vara så trevliga passerade aldrig min hjärna.

"Slå er ner", sade Oscars mamma. Snabbt hade jag slagit mig ner vid ena änden av bordet, med Oscar placerad bredvid mig.

Så fort resten av familjen hade slagit sig ner började kvinnan prata.

"Så, Felix. Berätta lite om dig själv", sade hon glatt och gav fatet till Oscar.

"Um... Mitt hela namn är Felix Wilhelm Sandman. Jag är arton, mina intressen är musik och... Oscar. Oj hehe ja", jag rodnade över mina egna ord men lät dem vara. Oscar log, också en rodnad passerade hans kinder. Min kallsvettiga hand greppade tag om Oscars under bordet, Oscar flätade ihop sina fingrar med mina. Jag log av hans gulliga gest, vilket fick kvinnan att le ett hemlighetsfullt leende och utbyta förstående blickar med hennes man.

-

Tiden gick snabbare än förväntat. Under nästintill hela tiden hade Oscar gjort små cirklar på mitt ben, samtidigt som han hade viskat osammanhängande ord i mitt öra.

"Men vi borde gå, jag vill visa min lägenhet för Felix", sade Oscar, innan han fångade min blick och blinkade med ena ögat. Jag rodnade smått av hans gest men nickade över hans mening.

Oscar ställde sig utan förvarningar upp och greppade tag om min hand. Snabbt drog han med mig till hallen, pressade upp mig väggen och kysste mig vilt över mina läppar.

"Oscar...dem kan se", fnissade jag, lite förvånad över att han gjorde det här - hos sina föräldrar.

Han slutade kyssa mig, satte sitt finger över mina läppar, innan han återigen började kyssa mina läppar. Jag kämpade inte emot, utan svarade på hans rörelser.
En harkling fick mig att skrämt flytta mig från Oscars läppar och kolla åt ljudet.
En djup rodnad tog plats över mina kinder där kvinnan - vars namn var Mia, stod. Oscar skrattade nervöst, innan han stoppade sina händer i sina fickor och backade ett steg.

"Men vi borde gå", sa Oscar sedan och tog osmidigt på sig sina skor. Jag var snabbt i hans spår.

"Men min kram då?", sa Mia med utskjuten underläpp. Oscar skrattade lätt innan han kramade sin mamma. Mia viskade någonting i Oscars öra, som måste ha varit pinsamt för att Oscar rodnade djupt.

Med en vink försvann jag och Oscar ut ur byggnaden.
"Äntligen", mumlade han och kollade med en mörk blick på mig.

<><><><><><><><>
ASSÅ ÅHMAJGAAHD LIKSOM ALLA RÖSTER?!
Ni äger så sjukt mycket, verkligen!
What's going to happen' in the next kapitel?😏
Ni är officiellt mina bästa vänner, alla av er💞