Stalker

Han ser henne

Han andas djupa rossliga andetag. In och ut, in och ut. Han strövar runt på stadens tomma kalla gator utan ett mål. Det är då han ser henne. Hon som ska komma att bli hans mål. Hon är kort är och har en kurvig kroppsform, och på hennes kropp sitter en smärt vit klänning som slutar precis ovanför hennes knän. Hon har på sig en brun kappa, som om den vore stängd skulle dölja hennes fantastiska kropp. Till hans förtjusning har hon jackan öppen, även fast än snön yrar runt hennes perfekta ansikte. Hon har kastanjebruna ögon, och en mun med fylliga läppar, läppar som han ska komma att drömma om att kyssa. Under hennes blåa mössa flödar hennes mörkbruna hår fram och svallar ner för hennes axlar och rygg. Det är håret som han ska komma att vilja känna på. Begrava sitt ansikte i. Hennes bara ben löper ner och slutar i ett par svarta skinnstövlar som sitter tight om hennes nyrakade ben.
Han står på andra sidan gatan och iakttar henne. Han vill memorera hur hon rör sig. Hur hon låter. Han ser henne titta in i ett skyltfönster. Med en viss möda sliter han blicken ifrån kvinnan och tittar in i skyltfönstret som hon står framför. Där inne finns skyltdockor klädda med de dyraste märkesplaggen, prydda med de finaste juveler. Han fäster blicken på henne igen. Hon ser inte lycklig ut. Det finns en längtan i hennes ögon. Hennes blick viker undan från skyltfönstret och hon suckar. Han vill trösta henne. Han vill köpa alla svindyra kläder och smycken som finns i skyltfönstret åt henne. Han vill ge henne allt.
Hon börjar gå. Han vill följa efter, men stoppar sig själv. Tänk om hon såg honom? Då skulle hon hata honom. Alla hatade honom. Men han ville ju bara ha någon att älska. Någon att ge allt till. Han visste hur det skulle gå om han följde efter henne, men han kunde inte längre hindra sig. Han ville inte vara långt ifrån henne. Han kände ett behov av att vara nära henne. Han visste att kärlek bara var en illusion, men han visste samtidigt att det han kände för henne var kärlek. Eller?