my hufflepuff prince

19 The last task

Sjätte i nionde nittonnittiofyra.

Jag höll på att sätta juicen i halsen när han sa det. Cedric hade gått upp före jag ens hade vaknat idag för att träna inför den sista tävlingen. Jag hade tagit god tid att göra mig färdig idag innan jag gick och äta med Draco och Pansy. Draco har verkligen mjuknat upp emot Pansy nu, det är ovanligt om man ser honom utan att ha handen någonstans på Pansy's kropp. Det gör mig lycklig av att se Draco glad, han behöver verkligen den kärleken som Pansy är villig att ge honom. Och såklart är jag glad över att slippa Pandy's dagliga tjat om hur Draco's känslor för henne går upp och ner. Men jag förstår det kan int vara lätt att inte få sin kärlek bekräftad, min blick förs till Blaise. Han sitter ensam och kastar ett äpple från sin ena hand till den andra, Draco puttar på mig med hans axel och nickar emot Blaise, jag vet vad han menar och reser mig upp. Jag går med självständiga steg emot Blaise, han tittar upp och jag slår mig ner brevid honom. Jag vet inte om jag ska gå rakt på sak eller inte men beslutar mig för att göra det.
- "Varför hänger du inte med Pansy och Draco mera?", jag tittar ner på våra skor och Blaise muttrar "tror du vet det själv". Jag tittar upp och våra blickar möts.
- "Du vet väl att vi kan hänga trots vad som hänt?", min röst är lite dryg och Blaise öppnar snabbt munnen.
- "Ja men det är inte så kul att du är med Diggory nu, Y/N du sårade mig".
- "Jag vet, förlåt. Jag vill ha min bästa vän tillbaka". Jag böjer mig fram och kramar honom, han kramar tillbaka och räcker sedan fram sin hand.
- "Vänner igen? Glömma allt som hänt?", jag lägger min hand i hans och skakar den smått fnittrande. Vi stiger sedan upp och går och sätter oss med Draco och Pansy.
- "Bra att ni är vänner igen",Pansy ler och Blaise nickar och jag lika så.
- "Tänk nu den stora tävlingen avslutas om bara två timmar", Draco's röst är ironisk och smått dryg. Ibland undrar jag om han hatar tävlingen så mycket för att han själv inte är med eller om det bara är för att Harry är med.
- "Okej så vem hejar vi på?", Blaise flinar emot mig.
- "Krum, kommer ställa mig vid Dumstrang's plats i publiken.", Draco ser mallig ut. Jag ger honom en drygblick.
- "Kan du inte komma och stå med oss Y/N, Diggory fattar nog om du vill stå med dina vänner", Pansy tittar bedjande på mig och jag skakar på huvudet.
- "Kommer kännas fel, kan du inte bara för engångsskull bita ihop och stå med folk som stödjer Potter?", jag tittar surt på Draco och han suckar och lutar sig bak.
- "Okej, då står vi långt ifrån Weasly och Granger bara", jag nickar glatt emot Draco.

Min blick flyttas sen från Draco till dörren, där står Amos Diggory, Cedrics far. Han vinkar emot mig och jag stiger upp och går fram till honom. Han lägger handen på min axel och säger: "Ced är lite nervig, tror du skulle kunna hjälpa". Jag nickar och ler snällt, vi går sedan ut ur slottet och till Quidditch planen som förvandlas till en labyrint och utanför den finns det läktare och dekorationer som symboliserar de olika skolorna och deltagarna. Cedric sitter på marken med blicken nere i gräset, jag går fram till honom och sätter mig framför honom och för min hand till hans bruna fluffiga hår. Han tittar upp och jag ser paniken i hans ansikte lugna och han famnar om mig.
- "Det kommer gå bra, du klarar det här. Jag lovar.", jag pussar hans kind när hans armar lämnar min kropp. Han drar smått på munnen och stiger upp och drar även upp mig på fötterna igen.
- "Det känns bättre när du är här", han ler och flätar ihop sin hand med min.
- "Jag är med dig hela tiden, dit inne också", jag tittar emot en labyrint ingång och placerar min fria hand på hans bröstkorg.
- "Jag är ganska nervös faktiskt", jag ler förstående emot honom och tar ett stadigare grepp om hans hand och vi sätter oss längst ner hogwarts läktare.
- "Huvudsaken är att du gör ditt bästa, för mig är du alltid bäst ändå", jag små flinar för att lätta upp den nervösa stämningen. Cedric släpper min hand och lägger armen runt mig, han pussar mig då och då ibland på kinden och ibland på läpparna.
- "Y/N, jag har fått jätte konstiga drömmar och känslor angående den här sista tävlingen, det känns som om detta är slutet eller som om något kommer förändras så fort jag klarat tävlingen", han ser smått skamsen ut. Jag tror inte att han visar sin nervösa och försiktiga sida för någon annan än mig.
- "Du är säkert bara nervös, du är en av de talangfullaste trollkarlar i din ålder, du är så smart, snäll, charmig och bra på allt. Du kommer klara det här, jag lovar".
Han för sin hand i en smakande rörelse över baksidan av min hand och till ringen han gav för några dagar sedan.
- "Jag är alltid med dig, kommer alltid vara det. Du är min Y/N, jag älskar dig". Mina ögon tåras och jag placerar min hand på hans kind och kysser honom. Mellan kyssarna får jag in ordena "jag älskar dig så mycket".

När kyssen avbryts lägger jag handen i min ficka och tar ut ett halsband, den har en silverkedja och en ring liggandes på den. I ringen står mitt namn.
- "Tänkte att jag också kunde bli representerad på din kropp", Cedric böjer ner huvudet och jag knäpper fast det. Han kysser mig men vi blir avbrutna av hans far som knackar honom på axeln, Cedric tittar emot honom.
- "Det är dags nu min son", han klappar Cedric på låret och jag och han stiger upp och går emot öppningen till labyrinten. Cedric håller hårt i min hand hela vägen fram och när han släpper den så kysser han mig länge och pussar min kind och panna. Tillsist kramar han om mig länge och intensivt. Han vänder sig sedan till hans far och kramar om honom också.
Han ställer sig sedan vid öppningen och när kanonen låter börjar han gå in i labrynten.

Jag sa ingenting då men jag hade haft samma känsla som Cedric. Att detta skulle förändra allt.