Kyss mig om du vågar #1

Kapitel 15

Fleur

Irritationen som drabbade Fleur vid anblicken av det spegelvända s:et var obeskrivlig. Hur svårt skulle det vara att rista in en bokstav i en gravsten? Visst kunde hon ta kontakt med begravningsbyrån och få det ordnat, men hon hade inte ork nog.

Fleur hade inte haft ork att göra någonting de två senaste veckorna bortsett från att då och då titta till James grav. Blotta tanken av att spendera tid i lägenheten försatte henne i skräck utifall polisen skulle få för sig att knacka på. De timmar som successivt passerade saknade mening och fyllde ingen funktion över huvud taget. Hon hade mer eller mindre isolerat sig från omvärlden och hade inga som helst planer på att ta kontakt med någon om hjälp. Risken som fanns att hon kunde bli åtalad för mordet var alldeles för stor. Om sanningen kom fram skulle det förstöra hela hennes liv och hon tvivlade starkt på att även den allra bästa advokaten hade förmågan att övertala domarna om hennes oskyldighet. Fleur hade fortfarande svårt att förstå hur allt hade gått till - om det varit stressen, rädslan eller ren ilska som avlossat skottet. Kanske fanns det tillräckligt med bevis som pekade på att Mella eggat fram instinkten.

Så fort hon tänkte på henne värkte det i kroppen. Fleurs största önskan var naturligtvis att förtränga allt som hade med händelsen att göra, men de stunder då hon försökte somna kom de skrämmande tankarna tillbaka till henne. Hon hade många gånger gjort sitt bästa för att pussla ihop de vaga minnena av vad som hade skett efteråt, men till ingen nytta. Förmodligen hade Mella på något sätt lyckats skjutsa hem henne, men hon måste ha försvunnit efter det med tanke på att hon inte tagit kontakt på flera dagar.

Ett äldre par passerade henne när Fleur slutligen bestämde sig för att lämna kyrkogården.

Hur hon än vred och vände på det hade hon svårt att förstå att han var död - Urban. Det var väl det hon hade velat från början? Ändå kändes det som att hon ännu inte var helt och hållet tillfredsställd.

Plötsligt snubblade hon till vid trappan till parkeringen och skrapade upp handflatorna i farten. Skadan var lyckligtvis bara ytlig, men blodet som sakta sipprade fram genom huden räckte gott och väl för att leda henne tillbaka till kvällen, bilen, vapnet, de döda männen i korridoren. Ju mer Fleur tänkte på det desto märkligare blev det. Hon och Mella hade aldrig riktigt haft en djup diskussion om någon slags plan. Allt hade skett av rena tillfälligheter - om dessa nu visade sig vara slumpmässiga sammanträffanden. Det som bekymrade Fleur mest var dock inte alla pusselbitar som inte föll på plats och Gabriels bristande vetskap om hennes existens. Nej. Det som förundrade henne mest var att Mella inte sökt upp henne efteråt.

Fleur hade varit tillräckligt upptagen med att hålla isär allt känslomässigt kaos att hon inte haft tid att reflektera över det som egentligen kändes mest naturligt. Kanske ville Mella bara ge henne tid att läka på egen hand, men hon hade åtminstone kunnat ringa och kolla läget eller skicka ett meddelande. Det gick bara inte ihop.

Den röda bussen som stannade till vid hållplatsen fick henne till slut att bestämma sig vart hon skulle. Det fanns helt enkelt för många obesvarade frågor som skulle hemsöka henne om hon inte gick till botten med vad det var som försiggick.

***

Det arkitektritade flerfamiljshuset som tornade upp sig i backkrönet var mer majestätiskt i dagsljus då den sandfärgade fasaden och utsmyckningarna fångade solstrålarna på ett förtrollande sätt.

Fleur stannade till vid entrén och övervägde om hon skulle ta trappan eller hissen, men tvingade sig i slutändan uppför marmorbeläggningen som måste ha kostat en förmögenhet. Det slog henne att Mella kanske inte var hemma på grund av omständigheterna, men hennes tvivel sjönk så småningom när hon skymtade ljus i nyckelhålet. Hon lade även märke till att dörren var nymålad och låset var bytt.