Kyss mig om du vågar #1

Kapitel 7

Charmey

Charmey hade alltid hatat barn - särskilt de som inte respekterade hennes personliga utrymme och med nyfikna frågor och irrelevanta iakttagelser störde hennes inre ro.

Nu stirrade en pojke på henne som inte kunde vara äldre än fyra. Han höll sin mamma i ena handen och en glasstrut i andra som han då och då tog en enorm tugga av. Munnen var kladdig av den äckligt bruna färgen och såsen rann ner längs den fula tröjan.

Minuterna tickade förbi utan att varken mamman eller barnet rörde sig ur fläcken och till slut fick Charmey nog. Hon plockade fram en servett ur behållaren och närmade sig dem. Mamman var fullt upptagen med att diskutera klimatpolitik med väninnan bredvid i kön att hon inte lade märkte till henne.

Den lilla pojken slickade sig om munnen och höjde ofint pekfingret. "Mamma, hon är konstig."

Kvinnan tog tag i barnet och drog honom mot sig. "Så kan du inte säga...", mumlade hon barskt.

Charmey fejkade ett leende. "Ingen fara. Han vet inte bättre."

Hon sjönk ner till pojkens nivå och kikade upp mot honom. "Du spiller ju allt på din tröja. Låt mig hjälpa dig."

Servetten sög upp det mesta av glassen och efterlämnade mörka fläckar. Det förvånade henne att mamman inte gjorde mer än att ytligt granska henne innan hon fortsatte konversationen. Charmey kunde svära på att hon inte ens skulle upptäcka ifall någon fick för sig att kidnappa hennes son. Oansvariga föräldrar hade ingen rätt att klaga, det var ju deras fel ifall deras barn plötsligt försvann.

"Sådär."

Han blinkade till och tog ännu en tugga av glasskulan. Charmey slängde som hastigast en blick på mamman innan hon lade handen vid pojkens korsrygg och lutade sig nära hans öra.

"Tittar du sådär på mig igen, dödar jag dig", viskade hon.

Musklerna i den sköra kroppen spändes och de kastanjebruna ögonen spärrades upp. Charmey log och vände sedan på klacken. Det gick inte att nonchalera de förtvivlade snyftningarna där bakom. Hon hoppades att han skulle drömma mardrömmar ikväll.

I det smutsiga fönstret urskilde hon gestalterna av en ung man och kvinna som tog sig ut ur tegelhuset på andra sidan gatan. Hon lämnade med detsamma kaffekoppen på en bricka bland resten av smutsdisken i hörnet och väntande in snurrdörrarna.

Charmey hade noga räknat klockslagen då de tillbringat tid i radhuset och fått de till exakt två timmar, tre minuter och fyrtio sekunder. Det var på tiden att de var klara.

Hon hade väntat utanför huset sedan sex i morse och skuggat Fleur ända vägen hit. Charmey var osäker på om mannen som såg ut att vara runt trettio var en vän eller mer, men det störde henne. För att lyckas med planen var Fleur tvungen att lita på henne till hundra procent, och kontakter med omvärlden skulle därför bara distrahera. Det var hur som helst ett utmärkt tillfälle att utnyttja dotterns bräcklighet med tanke på omständigheterna. Urban skulle aldrig ha agerat som han gjorde - det var ett fruktansvärt misstag.

Hon knäppte de översta knapparna på den bruna kappan och slängde sjalen runt halsen innan hon sedan följde efter. Det underlättade att ta reda på mer om Fleurs liv för att kunna styra henne dit hon ville. Dessutom hade hon ändå inget för sig en vanlig tisdagseftermiddag.